Vad gör livet värt att leva? Och hur hänger det ihop med digitala upplevelser? Klas Grinell reflekterar kring olika perspektiv på relationer med utgångspunkt i den tyska sociologen Hartmut Rosas teorier om resonans.
Nu när vi i ett antal inlägg fördjupat oss i digitalitetens olika dimensioner kan det vara lämpligt att åter fokusera på projektets andra led – relationerna. I en bloggpost i våras diskuterade jag vissa teoretiska perspektiv på digitala relationer. Nu ska vi gå ett steg längre in i reflektionen över våra relationer till världen. Det kommer bli både abstrakt och filosofiskt (vilket kanske kan uppfattas både som ett löfte och en varning).
Projektets tolkning av (digitala) relationer vilar på den tyske forskaren Hartmut Rosas sociologi om våra relationer till världen, det han också kallar resonansteori. Det är en teori som fått brett genomslag sedan han 2016 publicerade boken Resonanz (på engelska 2019).
Senmoderna villkor kring våra sätt att relatera till världen
Rosa menar att samhällsvetenskapen efter moderniseringsteoriernas kris i mångt och mycket förlorat såväl intresset som förmågan att tala om det goda livet. Hans mål är därför att återupprätta främjandet av livskvalitet som en central vetenskaplig fråga.
1900-talets tro på att en mer eller mindre lagbunden modernisering skulle skapa ökad livskvalitet har falnat. Men trots att den moderna framstegstron utmanats lever vi enligt Rosa i de senmoderna samhällena fortfarande under modernitetens krav på ekonomisk tillväxt, teknisk acceleration och social innovation. Bara genom ständig acceleration, tillväxt och innovation kan det moderna samhällets status quo upprätthållas. De verksamheter som inte effektiviseras går under. Förändringstakten måste ständigt öka.
Före moderniteten var identitet, yrke och familjetillhörighet ofta intergenerationella – det vill säga att många levde samma slags liv som sina föräldrar. Under moderniteten har dessa livsaspekter snarare varit generationella – var och en skapade sig relativt stabila identiteter, yrkes- och familjeliv; medan de i dagens senmoderna samhällen är intragenerationella i så mening att människor flera gånger under livet byter såväl livsstil, bostad, yrke som partner.
Allt fler livsaspekter blir beroende av konkurrens. Att tillskansa sig resurser framstår som det bästa sättet att trygga sina möjligheter att leva gott. Pengar fungerar då både som ett mått på, och en symbol för, resurser. Därmed blir pengar också ett mått för ett gott liv. Vi söker pengar inte bara för att kunna realisera dem i resurser som möjliggör ett gott liv, utan som ett bevis på att vi står oss i konkurrensen. Kvantitet framstår på allt fler områden som ett mått för kvalitet. Till och med våra existentiella upplevelser av musik, litteratur eller filmkonst reduceras allt oftare till ett betyg mellan 1 till 5. När våra digitala relationer värderas i antalet kontakter eller lajks underordnas de accelerationens logik. Denna slags resurstänkande leder enligt Rosa vidare till att kvantitativ rättvisa, snarare än ett gott liv, blir ett överordnat värde och sociologiskt studieobjekt. Men vad är en rättvis fördelning av relationer, mening, lycka eller kärlek?
Resonans och det goda livet
Snarare än av tillgång till resurser eller rättvisa består det goda livet i grunden av upplevelser av resonans, menar Rosa. Resonans är enligt honom det gemensamma i alla de upplevelser som gör livet värt att leva. Resonans är något som händer och som vi direkt kan känna igen, men som ingen kan helt kontrollera eller ta för givet. Lite som kärlek. En låt som ena dagen betyder allt (Rosa hämtar såväl själva ordet som många av sina exempel om resonans från musiken) kan dagen efter kännas platt och otillgänglig.
Rosa beskriver det som en responsiv relation mellan subjektet och världen där bägge parter har en egen röst; de svarar mot, påverkar och förändrar varandra. Det kräver att relationsparterna i någon mån är oåtkomliga för varandra, samtidigt som de är ömsesidigt öppna för varandra. De behöver också vara någorlunda själv-tillräckliga och hela för att ha en egen röst, samtidigt som de måste vara öppna nog att bli berörda av varandra.
Resonans är enligt Rosa inget känslotillstånd, utan ett sätt att relatera till världen. Negativt uttryckt kan det sägas vara upplevelsen av att inte känna sig främmande inför världen (alienerad). I sin mest fysiska betydelse uppstår resonans när två eller fler objekt påverkar varandra så att de kommer i samklang, vilket förutsätter tid, närvaro, självkänsla och öppenhet.
Ett annat viktigt begrepp för Rosa är förfogbarhet. Att förfoga över något innebär att vi kan använda, förbruka eller göra oss av med det närhelst vi själva önskar. Men det vi fullt ut förfogar över kan inte erbjuda oss resonans. Bara i relation till sådant som mer eller mindre metaforiskt kan välja att förneka oss en relation kan vi uppleva verklig kontakt (resonans) förklarar Rosa.
Modernitetens dilemma är att vi genom att tillägna oss mer och mer av världen i och för sig kan undvika faror, sjukdomar och lidande – och få tillgång till allehanda njutningar – men har också gjort världen stum.
Digitalitet och resonans
Hur kan då resonansteorin lära oss något om möjligheterna att skapa relationer genom det digitala museet? En utmaning är enligt Rosa att våra digitala relationer är så monokanala – det vill säga att många av våra relationer och upplevelser kanaliseras genom samma lilla skärm som bara engagerar ögonen och pekfingret. Det digitala gör i alla fall i sin nuvarande interaktionsform våra fysiska och sinnliga relationer till världen smala och likformiga, vilket försvårar möjligheterna till resonanserfarenheter. Den överexponering av intryck som digitaliteten medför framtvingar också – likt storstadens folkmassa – en distans som försvårar relationer och resonansmöjligheter.
Vad kan då detta säga oss om digital kuratering av konst och kulturarv? Rosa har i samarbete med skolverksamheter och pedagoger utvecklat en så kallad resonanspedagogik som kan vara inspirerande. Utgångspunkterna är:
- För att resonans ska kunna uppstå måste det behandlade materialet på något sätt locka eleven/mottagaren.
- Såväl läraren/förmedlaren som mottagaren måste dessutom vara öppna för möjligheten att de kan beröras och få något ut av varandra – att de kan förändras av sin relation (att ett digitaliserat material ska få något ut av en användare måste på samma sätt som när det gäller litteratur, musik och konst tolkas metaforiskt).
- Förmedlaren måste tro att hen har något intressant och relevant att säga till mottagarna.
- Mottagaren måste vara villiga att lyssna och ta del av det som förmedlas och närma sig materialet med öppenhet och en tro om att det kan tala till dem.
- Eleverna måste också bejaka varandras öppenhet inför att påverkas.
I en resonant lärandesituation förstärker dessa olika aspekter varandra i en positiv spiral. I Rosas mening är det läraren/förmedlarens uppgift att få materialet/världen att sjunga för eleverna/mottagarna. En annan formulering av vår fråga skulle alltså kunna vara: vilka principer för kuratering kan få konsten och kulturarvet att ljuda för besökarna i det digitala museet?
Under 2022 arbetar Göteborgs museer och konsthall med ett forsknings- och utvecklingsprojekt för att förstärka den digitala museiupplevelsen. Läs mer om projektet här.
Klas Grinell, utvecklingsledare för Göteborgs museer och konsthall
Litteratur
Hübenthal, Christoph. 2019. ”Das ’poröse Selbst’ und die universale Reichweite der Resonanztheorie“ i Jean-Pierre Wils (red.) Resonanz: Im interdisziplinären Gespräch mit Harmut Rosa. Nomos.
Rosa, Hartmut. 2005. Beschleunigung: Die Veränderung der Zeitstrukturen in der Moderne. Suhrkamp (Social acceleration: A new theory of modernity, Columbia University Press, 2015).
Rosa, Hartmut. 2013. Acceleration, modernitet och identitet: Tre essäer. Daidalos (urval ur Weltbeziehungen im Zeitalter der Beschleunigung: Umrisse einer neuen Gesellschaftskritik, Suhrkamp, 2012).
Rosa, Harmut. 2016. Resonanz: Eine Soziologie der Weltbeziehung. Suhrkamp (Resonance: A sociology of our relationship to the world. Polity Press, 2019).
Rosa, Hartmut. 2017. ”Resonanzen im Zeitalter der Digitalisierung“ Medien Journal 1/2017.
Rosa, Hartmut. 2019a. Unverfügbarkeit. Suhrkamp (Det vi inte kan råda över: Om vårt förhållande till världen, Daidalos, 2020).
Rosa Hartmut. 2019b. “Zur Kritik und Weiterentwicklung des Resonanzkonzepts“ i Jean-Pierre Wils (red.) Resonanz: Im interdisziplinären Gespräch mit Harmut Rosa. Nomos.
Rosa, Harmut & Endres, Wolfgang. 2016. Resonanzpädagogik: Wenn es im Klassenzimmer kinstert. Beltz.
Simmel, Georg. 1905. Philosophie der Mode: Zwei Essays. Pan Verlag.
Ståhl, Christian. 2020. ”En stum värld? Om resonans, social responsivitet och utbrändhet” Sociologisk forskning 57:3-4.
Taylor, Charles. 2007. A Secular Age. Harvard University Press.