Artboard 1
Subjektiva arkiv öppnar för nya tolkningar – Göteborgs konstmuseum

Lina Selanders filmer och installationer undersöker relationen mellan minne och perception, fotografi och film, språk och bild. I utställningen Play – videoverk ur samlingen på Göteborgs konstmuseum visas Ceremonin från 2016.

Stenahallen på Göteborgs konstmuseum är under 2022 fylld av ett slags svarta kuber – mikrobiografer som visar ett urval av museets samling av videoverk. I ett av verken, Lina Selanders Ceremonin, åker vi som besökare med på en resa som rör sig över flera olika tidslinjer och händelser. Vi ställde några frågor till Lina om hennes verk och konstnärliga process.

Det finns ett slags korsbefruktning mellan olika medier i dina verk, historiska fotografier mixas med s­amtida företeelser, som en filmad åkning eller tunnelbaneresa. Vi rör oss från Stasis tidigare högkvarter i Berlin till Tutankhamuns grav – och stadsdelen Bredäng i Stockholm som upprepas i olika poetiska fragment och omtagningar. Vad är det som händer i den rörelsen, mellan platser och medier?

– Ceremonin är en film som består av överlagringar och kopplingar mellan olika inspelningstekniker och materialiteter – VHS, digitala filer, 16 mm och animation – som alla bär på olika laddningar och anspråk. Ett exempel är en dialog mellan Alma (sjuksköterskan) och Elisabet (skådespelerskan) i Bergmans Persona, lagd på en Anime-sekvens.

Ganska mycket av filmen klipptes på Fårö, under en stipendievistelse på Bergmangårdarna. Det var en väldigt speciell upplevelse att sitta och jobba i Bergmans arbetsrum med tre-glas fönster ut mot havet. Det var ett upphävande av tiden. Ljud är tid och hela huset var knäpptyst. Det var alltid underligt att kliva ut från hans hus och mötas av det dånande havet.

Konflikter mellan bilder är viktigt. Jag är intresserad av hur historia skapas, skrivs och tar form i bilder. Jag vill visa på rakbladet som skär och redigerar och påminna om att redigering är (eller kan vara) en våldsam och i någon mening politisk handling. Såsom makten ser och styckar kroppar, enskilda kroppar och kollektiva, mänskliga eller icke-mänskliga, men också kropp som form och enhet. Slaveri, kolonialism, krig, medicin. Härska och dela. All historia är redigering. Men samtidigt är en händelse i historien öppen för oändlig omtolkning. En annan historia, varken fiktion eller fakta. Eller snarare än ändlös omtolkning är det kanske ändlös omdisposition. Filmens öppna struktur är en överensstämmelse med den här oändligheten.

Tid ackumuleras och kollapsar i bilder och filmens rytm bromsar tiden och förlänger den, och får den också att fly, och får oss på så vis också att få syn på bilderna (som försvinner). Jag vill att betraktaren ska knyta an till bilderna. Rytmisering är en omsorg, ett synliggörande arbete, en förvrängning som gör det möjligt att se.

Lina Selander medverkar i utställningen Play – videokonst ur samlingen. Foto: Claudio Bresciani

 

I verket Ceremonin förekommer en hel del dörrar, portaler, nedgångar och liknande transformativa gränsplatser. Vad betyder de för dig?

– En bild är en stängd dörr, men i nästa bild är den redan öppen. Dörren är alltså på sätt och vis en bild av bilden. Det är en övergång eller flykt, men också det som bekräftar en kontinuitet, den gemensamma förbindelsen mellan olika rum. Som i filmens logik, där saker och ting kopplas samman. Från en plats till en annan både som kontinuitet och diskontinuitet. Samtidigt är alla platser också samma plats.

I Ceremonin förekommer en rad platser som funnits med tidigare: Tjernobyl, Stasihögkvarteret i Berlin, Hiroshima. Men också Bredäng är med, där jag bor. Filmen börjar med Rudbecks Atlantica, där Rudbeck river upp en flik av jordskorpan och avslöjar Sverige som det sjunkna Atlantis, och sedan fortsätter det vidare från plats till plats. Mitt fokus ligger på ”ekot” i sig: det som finns emellan – det vill säga ”mediet”.

I flera av dina verk finns ett avtäckande, eller kanske snarare synliggörande, av platser, historiska händelser och skeenden som i olika grader av förskjutningar kan ses i nytt ljus. Kan du berätta något om din metod kring det?

– I över 20 år har jag arbetat med historiskt laddade material och överdokumenterade platser, ofta präglade av någon särskild erfarenhet eller kollektivt minne som bestämmer vad bilderna berättar och vad vi kan göra med dem. Man skulle kanske kunna säga att jag jobbar med bilderna av händelser och platser snarare än med händelserna och platserna direkt. Men det är ju ingen skarp gräns och det ena övergår i det andra.

Processen börjar med att söka och samla, och skissera olika strukturer. Det resulterar i ett öppet och subjektivt ”arkiv”. Bilder, textfragment och ljud från olika källor … material från olika tider och i olika tekniker, allting underordnat en kommande struktur … ett tema, en fråga, en uppsättning frågor … och sedan sker själva iscensättningen i klippningen, det är då verket kommer till. Klippningen är som ett knådande för hand, ett fysiskt arbete med materialet. Jag lever nära mitt material. Samlar, klipper, installerar.

Som sagt, filmarbetet är ett synliggörande arbete, att förvränga eller åstadkomma en förskjutning så att det blir möjligt att se samtidigt som vi blir medvetna om vår egen blick och position – inbegripna som vi är i ett hierarkiskt skiktat och labyrintiskt synfält, bland bilder i bildöverflödet.

Installationsbild ur utställningen Play – videokonst ur samlingen. Foto Hossein Sehatlou.

 

Ceremonin är ett verk som skapades 2016. Hur ser du tillbaka på den processen och det verket nu?

– Jag minns att verket kom till i relation till tidigare verk för den stora soloutställningen på Göteborgs Konsthall 2016. Utställningen började redan i oktogonen som var nersläckt. Sju installationer visades totalt.

Jag tycker filmen är knäpp och brutal, det finns ett mörker och en underjordisk humor. Under marken vi står på kan allt möjligt finnas. Det gungar i världen. Minnet är kort. Upploppen blir fler. Arabisk vår, pandemi, stormning av Kapitolium. Stabiliteten tycks tillhöra det förflutna. Finns det några legitima anspråk på ordning?

När jag ser om filmen tänker jag också på digitala världar (och vad pandemin har gjort). Det offentliga rummet består av en mängd sammanflätade skikt som alltmer utnyttjas till övervakning. Om det ska finnas någon motståndskraft i bilden måste den kunna bli osynlig för övervakaren.

Vad arbetar du med nu? Har du ett nytt projekt på gång?

– Jag har de fem senaste fem åren undervisat som professor på Kungl. Konsthögskolan och i börjar i augusti 2022 börjar jag en ny professur i konst på Konstfack. Parallellt med detta arbetar jag med flera olika projekt, utställningar och offentliga gestaltningar. Just nu jobbar jag med ett projekt om trasig teknik och trasiga stämband.

Läs mer om utställningen Play – videokonst ur samlingen här.

 

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng