Kuraterade nedslag i samlingen
Kuraterat innehåll i digitala medier kan se ut på många olika sätt. Göteborgs konstmuseum har skapat konceptet #veckansverk i sociala medier som varje söndag bjuder på reflektion, inspiration och nya perspektiv med tydligt fokus på att tillgängliggöra verk ur museets samling.
En gång i veckan i snart tre år har Göteborgs konstmuseum publicerat inlägg med fokus på ett enskilt konstverk i sociala medier. Serien med hashtaggen #veckansverk skapar hundratals interaktioner varje vecka och kommenteras flitigt av museets följare på digitala plattformar.
Veckans verk är presentationer av ett enskilt konstverk och publiceras framför allt på Instagram. Inläggen produceras av museets konstpedagoger med stöd av en kommunikatör med fokus på att lyfta fram verk ur museets samling.
– Från början var tanken med konceptet #veckansverk att tillgängliggöra museets samling genom digital storytelling. Konceptet är i sig inget unikt, många museer använder olika varianter av veckans föremål eller liknande. En styrka är att konceptet är enkelt och egentligen också medieoberoende. Det skulle lika gärna kunna vara en serie korta lunchvisningar, återkommande föredrag eller kanske en bok. Sedan är det ett begrepp som ligger bra i munnen, med allitterationen av bokstaven v. Man ska aldrig underskatta ett bra namn eller titel som snabbt fäster i minnet. Men en betydligt viktigare parameter är att det publiceras samma tid, samma veckodag, månad in och månad ut. Som följare kan man lita på att det kommer en berättelse om ett verk varje söndagsmorgon vid åttatiden, säger Johan Lindblom, digital kommunikatör på Göteborgs museer och konsthall.
Innehållet är ofta en beskrivning av konstverket, ett slags blickens rörelse över verket som väcker uppmärksamheten hos betraktaren. Men texten är inte värderande och undviker en slentrianmässig strössling av adjektiv.
– Det viktigaste är att beskriva verket. Det är en pedagogisk lärdom från fysiska visningar där vi märkt att många faktiskt inte uppfattar allt som händer i ett verk. Det har vi överfört från den fysiska världen till den digitala sfären. Genom åren har vi också tänkt mycket kring begrepp som ”slow art” – ett slags proteströrelse mot att allting i samhället måste gå så fort. Vi vill undvika att bidra till en mental slit- och slängkultur och i stället skapa en mer meditativ upplevelse av konsten, säger Freja Holmberg, intendent för pedagogik på Göteborgs konstmuseum.
Konsten ska få prata för sig själv
Verken som ska publiceras väljs av museets pedagoger, som också skriver texterna och bollar internt kring innehållet. Det är i huvudsak de tre fast anställda pedagogerna Freja, Emelie Arendorff Runnerström och Jonna Kihsten, korrar varandras texter och kommer med nya inspel till varandra. Det allra viktigaste är tillgängligheten, långa ord och facktermer väljs oftast bort. Och man är noga med att inte försöka värdera och reproducera olika tolkningar.
– Vi vill inte säga att något är fint eller vackert. Vi vill att konsten ska få prata för sig själv och att betraktaren ska få vara fri i sin egen tolkning, säger Freja.
Inläggen följer ett mönster som vuxit fram med tiden. Inledningen i en text är ofta en syntolkning som berättar vad vi kan se i verket. Ibland med en inbakad fråga i texten för att väcka nyfikenhet och engagemang. Kanske ser vi en blå himmel, ett par lätta moln – men det händer något vid horisonten som skapar oro. Vad kan det vara?
Inledningen följs oftast av en tolkning och en kort biografi över konstnären för att sedan landa i en koppling till omvärlden.
– Först vill vi skapa ett möte med verket, en panorering för att sedan zooma ut. När vi korrar varandras texter så försöker vi vara noggranna med att det vi beskriver i texten faktiskt också finns i verket. Så det sker en upprepad rörelse fram- och tillbaka mellan verket och texten. Det gör att vi upptäcker nya saker i verken nästan hela tiden och lär oss själva mer. Dessutom kan de nya texterna berika informationen om verken i samlingsdatabasen, fortsätter Freja.
Tillgänglighet till samlingen
Göteborgs konstmuseum har en samling på omkring 74 000 verk. Många verk kan inte visas på grund av ljus- eller klimatomständigheter i museets salar. Att publicera verken tillsammans med en berättelse ökar tillgängligheten till samlingen.
– Det är sällan svårt att välja verk, även om det finns många. Jag försöker personligen hitta en bred koppling till något i omvärlden – kanske finns det något i årstiden eller vädret som kan vara inspirerande. Något som kan skapa en igenkänning. Sedan är det kul hitta något nytt som det inte skrivits så mycket om, eller dolda verk i samlingen, till exempel konst på papper som annars är svårt att visa. Det är ett sätt att lyfta verk ur samlingen som av olika skäl inte visas. Sedan lyfter vi sällan de stora kända namnen ur historien, som Rembrandt eller Rubens. Det kan vara svårt att säga något nytt och förmedla storheten i verket. På digitala plattformar när verken blir mindre i formaten och alla har olika färg- och ljusinställningar på sina skärmar så försöker vi snarare tänka på vad som passar i de formaten, berättar Freja.
Digital pedagogik
De senaste åren med pandemin – men också med en ökad digital mognad och användning av olika medier – har skapat förutsättningar för en mer utvecklad digital pedagogik. Freja, Emelie och Jonna har haft många visningar för elever genom skärmen de senaste åren.
– Det blir så klart lite annorlunda med digital pedagogik. Den så kallade wow-faktorn försvinner lite grann när man inte är i museets salar. Men de live-visningar som vi har när vi rör oss genom salarna har fungerat bättre för att skapa engagemang. Och när eleverna kan vara interaktiva med oss pedagoger så blir det en bättre upplevelse, säger Freja.
Pedagogiken på Göteborgs konstmuseum har experimenterat med digitala sätt att nå skolklasser som ersättning för de lektioner som fått ställas in under pandemin. Filmade visningar, streamade lektioner från salarna och live-presentationer med powerpoint är några av de digitala metoder som använts för att nå skolorna. Även privata grupper har bokat visningar på distans och vissa föreningar och träffpunkter för äldre har blivit stammisar av det digitala utbudet. Framtiden får visa vad som fungerar i längden och den pedagogiska avdelningen räknar med att nya metoder hela tiden utvecklas.
Mer än bara en klickjakt
Som museum är det viktigt att det kuraterade innehållet som skapas håller över tid. Besökare på webbplatsen eller följare i sociala medier ska man kunna kika tillbaka i museets flöde och kunna upptäcka verk och berättelser som fortfarande har relevans.
– Det är många följare på sociala medier som uppskattar #veckansverk och det skapar hundratals, ibland långt över tusen interaktioner varje vecka och har en stor räckvidd, som i sin tur genererar nya följare. Effekten är viktig, men samtidigt kan vi inte stirra oss blinda sig på statistiken. Konsten och berättelsen har ett eget värde och vi kan inte bara publicera verk som vi vet är populära. Som publik ska man kunna bli både berörd och utmanad. Menar vi allvar med att skapa digitala relationer med våra besökare måste det också finnas tid att förmedla kunskap i olika format på ett genomtänkt sätt, men också för att lyssna på publiken. Konstupplevelser får inte reduceras till att bara bli en klickjakt – även om de sker i digitala medier, säger Johan Lindblom.
Under 2022 arbetar Göteborgs museer och konsthall med ett forsknings- och utvecklingsprojekt för att förstärka den digitala museiupplevelsen. Läs mer om projektet här.
Följ gärna Göteborgs konstmuseum på Instagram här.
Toppbild: Per Ekström (1844 – 1935), Solnedgång, 1890, Olja på duk. Bilden är beskuren.