Digital närvaro, rumslighet och relationer
Hittills har vi här på bloggen samlat lite olika exempel och diskussioner om relationer på det digitala museet. Samtidigt kallar vi bloggen digitala relationer. Vad menar vi egentligen med det? I denna bloggpost ska jag göra några nedslag i de mer teoretiska ramarna för projektets förståelse av digitala relationer.
Teknosfären är i dag en självklar del av många människors vardag, vilket gör att det ofta inte är meningsfullt eller ens möjligt att skilja mellan fysiska erfarenheter och virtuella. Denna invävning av det digitala som en självklar del av det senmoderna livet benämns ibland som att vi lever i en digilog (digital+analog) tillvaro. Därför är det inte längre rimligt att utan belägg avskriva digitala upplevelserna som mindre verkliga eller mindre värda.
Snarare än att tänka på digital kommunikation som medierad kan vi betrakta digitala ’platser’ som sociala resonansytor (social resonance spaces). Det bygger i sin tur på en förståelse av en social situation som ett fysiskt utrymme där två eller fler personer befinner sig inom räckvidd för varandras ’utstrålning’. I en social situation förmedlas såväl information som mer eller mindre omedvetna uttryck via alla tänkbara utstrålningar, signaler och symboler. Länge har man därför inom forskningen tänkt sig att en social situation kräver fysisk närvaro.
Delad närvaro
För att förstå digitala relationer behöver vi uppmärksamma att mellanmänsklig kommunikation sker samtidigt i flera olika kanaler – något som har förstärkts i den digiloga världen. Med mobiltelefonen och sociala medier är vi i allt högre grad alltid digitalt närvarande för våra närstående. Snarare än fysisk närvaro kan vi säga att fungerande resonansytor är beroende av vad som kallats responsnärvaro eller medierad omedelbarhet – att de interagerande parterna kan svara varandra utan att mediet laggar och sätter hinder. Det digitala rummet är därför mer beroende av en delad närvaro i tid än av en delad fysisk plats. Ytterligare ett sätt att uttrycka detta är att det digitala rummet är ”där och nu”, snarare än ”här och nu”.
Responsnärvaro verkar vara digitala relationers viktigaste förutsättning. Samtidigt bör det påpekas att det åtminstone alltsedan Antikens vårdkasar funnits tekniker för medierad omedelbarhet. Liksom att även en gammaldags brevrelation kräver en slags responsnärvaro – även om den kan vara mer utsträckt i tid. Att inte få respons inom förväntad tid har nog alltid tärt på relationen.
Det ovanstående gäller ju framför allt mellanmänskliga relationer. Men i det digitala museet tänker vi väl oss också att det finns relationer till föremålen, konstverken, historien, kulturen och samhället? För det som i alla fall i gymnasieskolan kallas estetisk kommunikation är väl närvaron av ett ganska annat slag. Ett estetiskt verks förmåga att möta sin läsare/lyssnare/åskådare kan ju bäras också av strikt låsta medieformer som böcker och inspelningar. Och estetiska uttryck har även de åtminstone sedan Antiken medierats på ett eller annat vis. Samtidigt som det hela tiden har funnits kritik av avbildandet och kopians (o)förmåga att förmedla något autentiskt. Redan Platon var kritisk mot konsten för att den blott avbildade verkligheten, och gav i dialogen Faidros en litterär gestaltning av sin skepsis mot skriftens förmåga att mediera kunskap.
Digital rumslighet
Det verkar fullt möjligt att tala om digital rumslighet som både skild från och lik andra slags rumsligheter. Den digitala rumsligheten kanske kan beskrivas som ett tekniskt medierat rum för sociala och estetiska relationer. Det digitala rummet beroende av tid snarare än plats gör att det kan förstås som ”predimensionellt”.
Hur människor tar plats i till exempel ett museirum präglas av kulturellt, socialt, ekonomiskt och kroppsligt kapital. Det gäller även det digitala museet. Samtidigt skiljer sig det digitala museet från såväl det traditionellt imposanta museet-som-tempel som det postmodernare museet-som-starchitecture som bägge tar en framträdande plats i stadsrummet. De digitala rummen i cyberrymden är svårare att kartlägga som någon slags landmärken, snarare överlagras de digitala rummen i varandra genom hyperlänkar och webbfönster.
Medierad skärmkultur
Den vanligast angivna orsaken bakom ett fysiskt museibesök är ”att göra något kul tillsammans”. Fysiska utställningsrum besöks ofta tillsammans med andra man redan känner. Museibesöket är ett sätt att underhålla och utveckla interpersonella relationer. Det digitala museibesöket verkar däremot oftast vara individuellt och medieras av en personlig skärm. Vad gör det för skillnad för hur museiinnehållet kan skapa relationer till världen?
En påtaglig skillnad mellan det digitala och det fysiska museirummet är dessutom att det digitala rummet som sagt medieras av en personlig skärm som alltid är i ens blickfång (även om olika typer av VR, ER, AR och immersiva tekniker fungerar annorlunda). Det digitala rummet är i ens hand, medan det fysiska rummet innesluter besökarna. Den digitala medieringen liknar på så sätt kanske böcker, film och TV mer än fysiska utställningar. Liksom inspelad musik inte lett till konserters försvinnande är det digitala museet inte en ersättning för det fysiska museet, utan kan istället komplettera det och vidga dess relevans.
Varje medium har specifika styrkor och svagheter. Att använda digitala medialiseringar för att skapa en blekare kopia av något som bättre upplevs på annat sätt förefaller ogenomtänkt. Det digitalas möjligheter till responsnärvaro, narrativitet, korsklippning, interaktivt engagemang, högupplöst närgångenhet och hyperlänkade kontextualiseringar av konst och kulturarv förefaller vara mediespecifika styrkor i det digitala museet som kan främja fördjupade relationer.
Projektets praktiska fråga är alltså vilka principer för kuraterat innehåll som kan ta oss dit.
Under 2022 arbetar Göteborgs museer och konsthall med ett forsknings- och utvecklingsprojekt för att förstärka den digitala museiupplevelsen. Läs mer om projektet här.
Klas Grinell, utvecklingsledare på Göteborgs museer och konsthall
Toppbild: Julian Mora.