Digital förmedling som självklar dimension för museer
Larissa Borck är antikvarie på Sörmlands museum med fokus på digital utveckling. I ett samtal med Klas Grinell pratar hon om museers förutsättningar som kunskapsinstitutioner i en digital omvärld och hur integrationen med publiken kan fungera på olika plattformar.
Larissa Borck är en av dem som under de senaste åren arbetat med och talat flitigast om digitala behov vid svenska museer. Dessutom har hon en internationell utblick genom sin bakgrund och utbildning i Tyskland och ut i världen genom olika uppdrag och projekt. Det kändes därför naturligt att bjuda in henne till ett samtal kring digitala relationer.
Om vi börjar med en väldigt bred fråga: hur påverkar införandet av ett digitalt perspektiv det vardagliga arbetet på ett museum?
– För att verkligen arbeta med och ta vara på digitaliseringens potential måste museer först och främst sluta behandla digitalisering som ett eget avgränsat fält som hanteras i projektform eller av någon med specialistkompetens. Det är som med telefoni. Det var en gång en ny teknologi som erbjöd en infrastruktur som förändrade arbetssätt och samarbeten. Men vi har inte längre några specialiserade telefonister utan har inkorporerat det i alla delar av våra verksamheter. Digitalisering är ett liknande verktyg, en infrastruktur till hela institutionen.
Det innebär också att det inte går att avskilja vad som är digitalt och vad som analogt. Det går in i vartannat. Om man på detta sätt inte ser på det digitala som en egen kanal blir det tydligt att museer är kunskapsinstitutioner som kan och bör erbjuda så många olika ingångar som möjligt för publiken och arbeta för att länka samman ett helt ekosystem av kunskap. Museiinnehåll kan förmedlas och uppsökas på en rad olika plattformar. Det innebär i sin tur att olika anställda och enheter har sin roll i att producera kunskapsinnehåll. Det gör kanske museiarbetet mer komplicerat, men det skapar också förutsättningar att uppfylla uppgiften att göra kulturarvet och konsten relevant för människor.
Tänkandet kring olika kanaler bryts upp och ersätts av ett fokus på de man vill nå. Många människor är intresserade av att använda museerna för sitt eget lärande och kunskapande. Vad behöver museet för att nå fram till dessa konkreta personer? Det kan också beskrivas som målgruppsanpassning. Uppdraget är att interagera med sin publik, vilket gör det ganska självklart att välja det sätt och den kanal som bäst når fram till de man vill nå. Det kommer vara olika för olika grupper, och hur väl det funkar behöver testas och utvärderas.
Ett ganska självklart sätt att arbeta är att se till att den kunskap och de samlingar museet har finns där människor lär och skapar kunskap. Det gör de i väldigt hög grad på internet, på plattformar som Wikipedia eller sociala medier.
Men om museerna digitaliserar och sprider sin kunskap fritt på internet, hur upprätthåller vi då förtroendet som tillförlitliga kunskapsinstitutioner?
Om en besökare kommer till museet och besöker en utställning är vi ansvariga för att innehållet i utställningen är korrekt och faktabaserat. Men vad den enstaka besökaren minns från utställningen kan faktiskt bli något helt annat; ibland bli vårt minne helt enkelt fel. Då är vi själva ansvariga att kolla och granska det som vi sprider vidare. Är det verkligen så som vi minns? Eller var det ändå annorlunda?
Jag ser vårt ansvar som museum som sprider kunskap online som att vi ska ge dem som vill använda sig av vårt innehåll och våra samlingar de bästa förutsättningarna att hitta tillbaka till källan och att granska faktaunderlaget. Det gör oss till trovärdiga källor – om innehållet på våra plattformar stämmer. Och om det inte är så, att vi interagerar med publiken och ser till att kunskapen utanför institutionen kan integreras. Alltså även om decentraliseringen av våra digitaliserade samlingar och kunskapskällor på ett sätt blir ett allt större faktum ska vi försöka att ha en ”the single source of truth”. Vi behöver rutiner och infrastrukturer som tillser att varje objekt i samlingen har en plats där all information sammanförs, till exempel i en samlingsdatabas. Vi och publiken måste veta var vi kan hitta tillbaka till alla användningsscenarions ursprung, externa och interna. Det är i alla fall ett mål som vi borde sträva efter. Men det betyder också att fler behöver ha en viss digital grundkompetens och förstå man kan bidra med information om samlingar. För att kunna använda, dela och förbättra data krävs det dessutom en bättre förståelse för vad upphovsrätt och GDPR i praktiken innebär än vad som verkar finnas idag.
Museer har för länge tänkt för mycket i termer av olika kanaler och olika yrkesroller som ansvarar för respektive kanal. Många på museet kuraterar kunskap. En övergång till ett hybridarbetssätt där det digitala är en självklar dimension handlar inte om att kopiera de invanda plattformarna till digitala format som digitala utställningar och kataloger, eller att publicera sina digitaliserade samlingskataloger på hemsidan. Om vi i stället strävar efter att tillgängliggöra vårt material på platser där folk faktiskt letar efter kunskap så måste vi anpassa oss till förutsättningarna och användningsvanorna som dessa plattformar erbjuder. De som vill använda våra kunskaper, föremål och bilder för att berätta något är ofta själva intresserade av att visa att deras källa är trovärdig. Då måste vi ha byggt in återkopplingen till källan i metadatan så att den inte tappas bort när kunskapen sprids och sätts samman med annat innehåll.
Det är ju lätt att bli orolig för att vi tappar kontrollen över hur museernas innehåll används när det hamnar på andra plattformar, vars syften kanske inte heller överensstämmer så väl med museernas demokratiska uppdrag. Hur ska vi hantera det, tycker du?
– Jag ser det som att ett av våra huvuduppdrag att nå publiken, och då måste vi som sagt vara där publiken finns. Men museer bör också delta i samtal om de problem som det innebär att så stor del av vår digitala offentlighet utgörs av plattformar som lever på att samla och sälja användardata. Vi behöver också vara aktiva i arbetet för ökad digital källkritiskt kunnande och användning av data som underlättar såväl källkritik som upprätthållande av säkra källor. Vi skulle också kunna bli bättre på crowd sourcing, medborgarforskning och andra sätt att få in all den kunskap om inte minst bildsamlingar som genereras i lokalhistoriska grupper på Facebook, eller genom de nya kopplingar och sammanhang som ofta skapas i Wikipedia-artiklar.
Kulturarvet tillhör ju inte museerna, utan människorna. Det är ett gemensamt arv och vårt uppdrag är att underlätta tillgång och användning för de som bryr sig om våra samlingar, arkiv och kunskaper. Det bör vara utgångspunkten för vårt arbete.
Att lägga till en digital dimension av museiuppdraget skapar i och för sig nya möjligheter, men också mer arbete. En anledning att bygga ett starkt varumärke för museer är ekonomiskt. Det finns många skäl till att försöka skaffa sig en bredare bas av finansiering. Finns det en motsättning mellan att vara ett starkt varumärke och att göra sin kunskap öppet tillgänglig på internet?
– Nej, det tycker jag inte. Jag tror istället att öppen tillgång till kunskap och samlingar kan istället bidra till ett starkt varumärke som kulturarvsinstitution. Vi ser däremot internationella exempel på hur ett restriktivt förhållandesätt till tillgång till samlingar och kunskap kan skada ett museums varumärke, om man tänker på Nefertiti-hacket och Neues Museum i Berlin.
Dessutom går det såklart att använda sociala medier för att utveckla sitt varumärke och bli en tydligare egen röst.
Det finns många bra exempel på hur en investering i digital närvaro skapar också ekonomisk framgång. Till exempel Museum of English Rural Life i Reading, som med humor och en tydlig röst når ut brett i sociala medier – och som på så sätt också skapar relevanta produkter till webbutiken som passar till kommunikationen med publiken på sociala medier. Det gäller att som de – och även Livrustkammaren i Sverige har gjort – att anpassa sitt tilltal efter mediets förutsättningar. Det kräver i sin tur en tydlig uppfattning om sin egen profil och sitt uppdrag. Hur talar vårt varumärke med olika målgrupper i olika sammanhang? Sociala medier kan hjälpa institutioner att konkretisera den egna profilen och därmed inte bara nå ut på dessa plattformar, men också bli mer samstämmiga kring det egna sättet att uppfylla sitt uppdrag.
Om vi är trygga i vilka vi är kan vi förhoppningsvis också bli bättre på att återanvända och samarbeta såväl lokalt, nationellt, europeiskt och globalt. För att skapa långsiktiga förutsättningar som kunskapskällor med hög trovärdighet måste museer lägga resurser på att tillsammans analysera delade problem och utveckla gemensamma lösningar. Såväl politik som kulturarvsförvaltning måste utveckla sina uppdragskrav och uppföljningar av digitalt arbete i stället för att hantera det som avgränsade projekt. Digitalisering är fortfarande alltför mycket av ett buzzword som ibland används nästan synonymt med innovation, utan att det blir tydligt om digitalisering är just det verktyget som behövs. Och ibland saknas det ett helhetsperspektiv på de möjligheter som digitalisering verkligen erbjuda för att omförhandla och fördjupa museernas roll i samhället.
Det är en uppmaning vi tar med oss under forsknings- och utvecklingsprojektet Digitala relationer som drivs av Göteborgs museer och konsthall med fokus på att förstärka den digitala museiupplevelsen. Läs mer om projektet här. Ett tips är också att läsa mer om Sörmlands museums projekt Effektiv och långsiktig digitalisering.
Larissa Borck är antikvarie med ansvar för digital utveckling vid Sörmlands museum och sitter bland annat i European Network Association’s Member Council och ger tillsammans med Medhavi Gandhi ut nyhetsbrevet Dig it om olika perspektiv på museer och digital transformation.
Klas Grinell är idéhistoriker och utvecklingsledare på Göteborgs museer och konsthall.
Toppbild: Carl Johan Fahlcrantz (1774-1861), Nyköpings slott, Olja på duk. Sörmlands museum. Public Domain. Obs. bilden är något beskuren.