”Skärmar är en naturlig del av människors vardag”
Möt Patrik Steorn, museichef på Göteborgs konstmuseum, i ett samtal om digital utveckling, museernas särskilda atmosfär och hur vi kan skapa relationer med besökare även när byggnaden är stängd.
Under 2022 arbetar Göteborgs museer och konsthall med ett forsknings- och utvecklingsprojekt för att utveckla metoder för att öka den digitala förmedlingen av museernas kunskap och upplevelser. Inom ramen av projektet kommer vi att undersöka flera perspektiv på hur den digitala verksamheten kan utvecklas för att engagera besökare i museets verksamhet online och hur vi bygger relationer i digitala medier.
Vi öppnar projektets blogg med samtal med en av projektets initiativtagare: Patrik Steorn, chef på Göteborgs konstmuseum.
Under året kommer vi att undersöka olika aspekter på det digitala museet och hur vi förstärker de relationskapande aspekterna i digitala medier. Vad tror du att det kan innebära för Göteborgs konstmuseum?
– Under pandemin har hela museisektorn av nödtvång tagit en hel rad digitala kliv, såväl vad gäller interna arbetssätt som i det publika arbetet. Det känns därför viktigt att på ett samlat sätt utvärdera dessa förändringar och få underlag för att kunna avgöra om hur vi kan ta den digitala omställningen ett steg vidare. Till skillnad från det fokus som ofta blir på antal visningar och digitala avtryck är det intressant att som i detta projekt utforska det digitala utbud som är fördjupande och relationsskapande. Delvis handlar det om att få testa det som vi gjort lite mer på känn och försöka förstå varför det funkar eller inte. Men också att i projektformen kunna göra mer experimentella försök som också kan få misslyckas. Även det är en del av lärandet.
Förutom att ta vara på den utveckling som pandemin genererat var en viktig anledning bakom initiativet till detta projekt självfallet att börja förbereda museet för en längre stängd period i samband med om- och tillbyggnad av museet.
Göteborgs konstmuseum står inför en om- och tillbyggnad som kräver att vi håller stängt i ca fem år. Hur tar vi med oss pandemins lärdomar för att upprätthålla relationer när museet ska vara stängt? Till skillnad från pandemins krisartade anpassningar till oväntade förutsättningar ska vi ju under de kommande åren förbereda museet för en kontrollerad stängning. Det är därför viktigt att så brett som möjligt metodutveckla inför det, att skapa nya relationer och nya sätt att uppfylla museiuppdraget också under denna period.
Du har tidigare både drivit och varit involverad i flera större digitala projekt, senast på Thielska galleriet för att utveckla och uppdatera samlingarnas presentation på webben. Vi pratade om vad det finns för lärdomar från det projektet som han kan dela med sig av?
– En central del av det digitala arbetet på Thielska bestod i att på en grundläggande nivå digitalisera samlingen och arkivet, och att skapa en digital databas. Det är ju en oundviklig grund för att kunna arbeta publikt i digitala format. Det var också ett sätt att kunna inventera och systematisera vad vi visste om samlingen. Vi hade där en fördel i att ha de relevanta arkiven kring konstverken i vår egen ägo och kunde därmed skapa kopplingar som kan vara svårt när materialet är spritt på många olika institutioner.
En annan viktig dimension av de digitala projekten handlade om att arbeta med museets specifika karaktär och egenart. För Thielskas del gällde det de särskilda förutsättningar och möjligheter ett hem-museum för med sig. En intressant och viktig fråga i arbetet med digitalt utbud är hur man får fram det egna museets speciella atmosfär, stämning och egenart i det publika gränssnittet. På Thielska arbetade vi för att koppla samman byggnaden, konstverken och arkiven till en helhetsupplevelse som visar hemmuseets alla dimensioner. I det digitala gränssnittet arbetade vi med att skapa tydliga länkar mellan konstverk och arkiv så att besökarna kan få se både korrespondens kring ett förvärv och de föremål, kvitton och konstverk som har koppling till varandra. En lärdom var att det kräver en hel del pedagogiskt arbete för att andra än de väldigt kunniga och specialintresserade ska hitta något i allt det som i princip är tillgängligt. Det gäller att erbjuda en ingång och inspirera besökarna till att söka vidare.
På större museer som Göteborgs konstmuseum är situationen delvis en annan. Arkivmaterialet är utspritt hos en rad andra institutioner och en stor utmaning är hur man skapar länkar mellan dem. En fullt tillgänglig stor samling kan också ofta ge en allmänbesökare som inte riktigt vet vad den söker alldeles för många resultat för att skapa någon meningsfull relation. Även om mycket av digitaliseringen berör alla museer är det viktigt att arbeta med kuraterat innehåll för varje enskilt museums egenart, utifrån dess alldeles egna förutsättningar.
En del av projektet kommer att studera vad digital rumslighet är och hur den fungerar. Hur tänker du kring att överföra, eller kanske översätta, det som redan framhållits om museernas ofta väldigt specifika fysiska atmosfär till den digitala sfären?
– Att besöka Göteborgs konstmuseum är att vara i byggnaden, kanske lika mycket som att beröras av konsten, enskilda verk, epoker eller konstnärsskap. Hur får man med sig det och skapar helhetsupplevelser digitalt? Det är en stor och svår fråga som kan tendera att komma bort när digitalisering blir alltför synonymt med tillgänglighet och registrering av metadata. Det är som sagt grundförutsättningar. Men sen då? Vad ska besökaren göra, hur ska vi skapa starka relationer mellan människor och museer? Ett sätt kan ju vara att som på nederländska Rijksmuseums webbplats själv sätta ihop och kuratera en egen kollektion av verk ur deras samlingar. Men hur kan användarna ta med sig sin ’egen’ konstsamling till sin digitala vardag? Kanske är det så pass enkelt som att erbjuda enkla sätt att ha den som bakgrund i sina teamsmöten, som skärmbilder eller som material för inlägg och delningar. Det är lätt att uppfatta skärmen som en slags barriär mellan människor och museum, men skärmar är ju samtidigt en alldeles naturlig del av de flesta människors vardag. Det digitala museet erbjuder därmed en möjlighet att skapa både djupa och nära relationer.
En viktig fråga som projektet kan skapa mer förståelse kring är huruvida man kan skapa nya relationer och få hittills oengagerade människor att uppleva det egna museets speciella atmosfär, eller om det främst är för dem som redan har en känsla för museet och platsen. Behöver man ha ett minne av det fysiska rummet för att nå dess atmosfär, och hur kan den återskapas i det digitala museirummet? Eller ska man kanske snarare tänka sig att vi som museum har tillgång till två olika museala rum, ett fysiskt och ett digitalt. Kanske måste varje förmedling utgå från det specifika rummets egenskaper och förutsättningar och därmed göra ganska olika saker för att uppnå ett liknande resultat? Det finns många spännande och viktiga frågor, och förhoppningsvis kan detta projekt bidra till att vi kommer lite djupare in i utmaningen med den digitala museiupplevelsen.
Läs mer om forsknings- och utvecklingsprojektet Digitala relationer här.
Toppbild: Per Hasselberg, Telegrafen, Takskulptur i Fürstenbergska galleriet på Göteborgs konstmuseum. Foto Hendrik Zeitler.