Hur presenterar vi digitalt innehåll på ett relevant och sökbart sätt? Hur kan publiken bli mer aktiva medskapare för att berika museers samlingar? Klas Grinell och Johan Lindblom tog ett samtal med Aron Ambrosiani, intendent för digitala samlingar på ArkDes.
Aron Ambrosiani arbetar som intendent för digitala samlingar på ArkDes – Sveriges nationella centrum för arkitektur och design i Stockholm. Han har en lång bakgrund inom museisektorn med fokus på digital utveckling från Nobelmuseet och Nordiska museet. Han är också en aktiv Wikipedia-ambassadör för som arbetar för att fylla museernas samlingar med fler röster och berättelser. Vi pratade med Aron inom ramen för vårt projekt kring digitala relationer med ambition att stärka den digitala museiupplevelsen.
Vår målsättning är att använda digitalt innehållet för att skapa relationer till museet och konst i allmänhet. En fråga där är hur konstmuseet ska agera digitalt under en kommande period av fysisk otillgänglighet på grund av om- och tillbyggnad. Vad tänker du om digitalt relationsskapande innehåll. Vad är det för skillnad att se till relation snarare än tillgängliggörande?
– Digital förmedling blir lätt en enkelriktad kommunikation från museet och utåt. Jag tror att det bottnar i att webb och sociala medier först och främst används som traditionell marknadsföringskanal, där det är tydligt avgränsade roller som sändare och mottagare som gäller. Detta gäller även fysiska utställningar, som på de flesta håll mest handlar om att sända, inte att lyssna. Digitala relationer handlar i stället om att mötas i de digitala kanalerna, ett socialt samspel där kunskap och engagemang rör sig i båda riktningarna. Det gäller att engagera publiken i museets innehåll, men också att museet, antingen som institution eller genom sin personal, är engagerade i omvärldens frågor. Och det ”digitala” i detta är förstås att det här samtalet inte längre behöver äga rum i museets fysiska lokaler.
Det kanske också kan formuleras som en skillnad mellan museer som varumärken och som tillhandahållare av kulturarvsdata? Behövs bägge sakerna för att vara betrodda kunskapsinstitutioner?
– Jag upplever att museernas varumärken ofta är tätt förknippade till det fysiska besöksmålet. För att det ska finnas en fysisk plats att marknadsföra behövs dock en hel del förarbete: fysiska lokaler i bra läge med goda kommunikationer, fungerande städning, ventilation och skalskydd, föremål eller andra museiobjekt att visa upp och en utställningsform som erbjuder publiken en unik upplevelse. På samma sätt behöver museets digitala varumärke byggas upp i flera led där kulturarvsdata/information om samlingarna bara är en pusselbit. Även den digitala museiupplevelsen kräver goda kommunikationer (till exempel synlighet i sökmotorer) och infrastruktur (som digitalt tillgängliga samlingar) men kan med fördel kompletteras med en mer publiktillvänd yta som bjuder in till kunskapsutbyte, reflektion och dialog.
Ska museer vara mer som arkiv, eller som regissörer? Finns det motsättningar mellan dessa digitala ambitioner?
– Både och såklart! Just de dubbla rollerna är det som gör det så spännande att jobba på museum, och förhoppningsvis också det som gör att besökarna kommer till oss om och om igen. Det uppstår något unikt i mötet mellan vårt samlingsinnehåll och en skräddarsydd utställningsform. Men, med det sagt tror jag att den del av museiverksamheten som handlar om att förvalta och tillgängliggöra samlingarna på ett metodiskt, kunskapsbaserat sätt, har mer att vinna på en digital närvaro än museet som turistattraktion. Särskilt om man lyckas bjuda in publiken/användarna att bidra med sina egna perspektiv på samlingarna så att de går från att vara passiva åskådare till aktiva medskapare.
Här kommer kanske frågan om förmedlingsyta också in. En grund är väl att i så stor grad som möjligt ha öppen länkad data. Men hur mycket ska museerna stå för digital kuratering av innehåll, i egna kanaler eller i etablerade kommersiella kanaler. Hur påverkar till exempel den nuvarande prioriteringen av rörlig media förmedlingen av museers konst och kulturarv via exempelvis Instagram?
– För att länkad öppen data ska komma till användning behöver den presenteras på inbjudande sätt, gärna med möjlighet för publiken/de externa användarna att bidra med sina egna kunskaper. Att bara publicera den egna databasen räcker tyvärr bara en bit längs vägen. Som tur är finns det några genvägar för att hitta medskapande användare, till exempel i form av Wikimedia-rörelsen. Jag tror också att det går utmärkt att hitta ännu mer specialintresserad publik som vill hjälpa till med sådant som transkribering av konstnärers korrespondens och liknande. Instagram fungerar utmärkt som marknadsföringskanal men ska då bedömas med samma måttstock som betald annonsering någon annanstans. Jag tror – men det får framtiden utvisa, det har varit svårt att förutspå beteendeförändringar på internet förr – att museer har mycket att vinna på att bredda sina digitala kanaler, att aktivt bygga upp exempelvis nyhetsbrev som komplement till sociala medier, egen samlingspresentation som komplement till Flickr och Wikimedia Commons och så vidare.
Vilken typ av resurs tycker du museets webbplats ska (eller kan) vara? Eller kanske snarare, hur ser du på webbplatsen roll i det digitala ekosystemet?
– Webbplatsen fyller en viktig funktion i förhållande till övriga digitala plattformar och tjänster – den står under institutionens egen kontroll. Det betyder att webbplatsen är viktig för långsiktighet, för trovärdighet och som plats för den typ av information som inte hör hemma i andra kanaler. Jag tycker det är synd att många museer vill renodla sin webb och bara låta den innehålla praktisk information för ett fysiskt museibesök.
Webbplatsen kan vara så mycket mer, och till skillnad från en folder, en utställning eller en tryckt publikation behöver innehållet inte vara helt sammanhängande. Besökare kommer till webbplatsen av olika anledningar och på olika sätt vilket inte är en nackdel utan en fördel!
Läs gärna mer om projeket Digitala relationer här.
Klas Grinell, utvecklingsledare på Göteborgs museer och konsthall och Johan Lindblom, digital kommunikatör , Göteborgs museer och konsthall.
Toppbild:
Sigurd Lewerentz, Interiörperspektiv till hotell Eden i Stockholm (beskuren). Gouache, akvarell och blyerts på kartong, 1930, 30×42 cm, ARKM.1973-05-01854. Sigurd Lewerentz / ArkDes, CC BY-SA 4.0