Från surrealism i Paris till digitala fördjupningar
Hur kan museer skapa mer värdefulla och hållbara digitala upplevelser? Vilka effekter kan vi se av en mer redaktionell praktik och kuraterat innehåll? Johan Lindblom gör en resa från en surrealistisk utställning i Paris i början av 2000-talet till dagens redaktionella praktiker på museers webbplatser.
Drömlika, närmast surrealistiska tillstånd av sex, våld och död. What’s not to like? Åtminstone för en ung man som överdoserat på Velvet Underground och Gunnar Ekelöf. Platsen är Paris och närmare bestämt konstmuseet Centre Pompidou. Det är tidigt 2000-tal och museet visar den retrospektiva utställningen Anatomie du désir av den tyska konstnären Hans Bellmer. Jag sugs in i utställningen, förundras, förtrollas. Kanske upplever jag det som kan kallas resonans, ett slags immersiv känsla av beröring.
Några år senare hittar jag en reklamflyer för utställningen som blivit liggande i en väska. Jag minns hur mycket jag gillade utställningen och börjar söka på nätet för att hitta information om den. Jag vill på något sätt ta mig tillbaka, uppleva det jag såg i verken igen. Jag hittar först ingenting. Sedan något summariskt arkiv på Pompidous webbplats som nämner Anatomie du désir som en utställning som tidigare visats. Men i övrigt är det tunt.
Varför berättar jag det här? Som någon som tror på kraften i kunskapsförmedling har jag länge förvånats över varför museers webbplatser har relativt lite information och artiklar om de verk och objekt, platser och livsöden som ändå översvämmar i princip varje museisamling. Samtidigt produceras det dagligen olika typer av innehåll till sociala medier för att engagera sina följare, men på webbplatserna syns ganska lite av den ansträngningen. Fortfarande är museers webbplatser ganska mycket av ett showroom för aktuella utställningar och aktiviteter. Borde vi inte ha kommit längre än så? Varför förmedlar inte museerna den kunskap som uppenbarligen finns på sina webbplatser och ger den en mer beständig, och inte minst sökbar, plats i den digitala sfären?
Sociala medier är lika fantastiska som problematiska. De ger oss tillgång till kanaler där människor finns, interagerar med varandra och lever sina liv. Men det är också kommersiella plattformar, styrda av algoritmer som ligger bortom vår kontroll. Kommunikation som skapas må ibland vara lätt fången, men den är ännu lättare förgången. Ibland känns det som att sociala medier är en plats dit spännande kunskap kommer för att likt tomtebloss snabbt brinna ut och dö och i bästa fall lämna små spår av aska efter sig.
Redaktionell praktik
En mer hållbar digital strategi är att först publicera sitt kunskapsinnehåll eller berättelser på museets webbplats för att senare distribueras på sociala plattformar. Det är först de senaste åren man kan se sådana tendenser i museisektorn. Det innebär i viss mån mer arbete för de som producerar innehåll, men samtidigt också större effekter.
Om museer ska ta sin digitala publik på allvar behöver vi fundera över hur vi fördelar våra resurser, arbetar mer redaktionellt med kunskapsinnehållet och hur det distribueras i det digitala ekosystemet – från samlingsdatabaser och webbplatser till Wiki-plattformar och sociala medier. Samtidigt behöver det interna arbetet organiseras för att hitta effektiva flöden. Redaktionellt arbete, precis som de flesta insatser för en mer relevant digital närvaro, har en tendens att ställa saker på sin spets för museer då det ofta skär horisontellt över organisationen.
Wellcome Collection i London är kanske det museum som har kommit längst i att utforska en redaktionell praktik och kuraterat innehåll. I tematiska fördjupningar i olika format – från traditionella textartiklar till seriestrippar – undersöker de olika perspektiv på hälsa och beteenden. De bjuder också in externa skribenter, konstnärer och kreatörer att avlönat bidra med innehåll.
När Historiska museet i Stockholm öppnade sin stora utställning Vikingarnas värld häromåret hade de i princip producerat en digital tvilling på museets webbplats med utställningens tematiska innehåll och inte minst omkring 2 500 föremål i högupplösta, zoombara 2D-bilder. Det är en fantastisk kunskapskälla som har gjorts tillgänglig för en digital publik, från forskare till skolelever, historienördar eller människor som bara är allmänt intresserade och på jakt efter någon bild eller faktauppgift. Kika gärna in i Vikingarnas värld här.
Ett par andra goda exempel på genomtänkt digital kunskapsförmedling är Verket – en podd om klassiker som diskuterar och analyserar några av kulturhistoriens viktigaste mästerverk. Podcasten är ett samarbete mellan Nationalmuseum, Litteraturbanken och bildningsmagasinet Anekdot. En kvart om Göteborg från Göteborgs stadsmuseum är en annan podd som vänder och vrider på perspektiven om stadens historia på ett lika lättsamt som insiktsfullt sätt.
Från fysisk upplevelse till digital fördjupning
Efter att arbetat med utställningsprojekt i omkring tjugo år så har jag också på nära håll sett hur mycket spännande och intresseväckande kunskapsinnehåll som väljs bort på grund av platsbrist eller andra orsaker. Och kanske är det fysiska utställningsrummet inte heller den bästa platsen för fördjupningar, utan snarare ett slags värld där man kommer nära autentiska verk och föremål som väcker nyfikenheten att veta mer?
Museernas webbplatser är utmärkta forum för att bygga upp en digital kunskapsförmedling som håller över tid och har ett redaktionellt och kuraterat flöde som kan bygga fördjupade relationer med publiken.
Under 2022 arbetar Göteborgs museer och konsthall med ett forsknings- och utvecklingsprojekt för att förstärka den digitala museiupplevelsen. Läs mer om projektet här.
Johan Lindblom, digital kommunikatör, Göteborgs museer och konsthall
Ps. Så vad hände med Hans Bellmer och utställningen Anatome du désir? När jag idag kikar på in på Centre Pompidoues webbplats är den uppdaterad med nytt gränssnitt och ett mycket rikare innehåll. Och det finns ett fullständigt arkiv med Bellmers utställningar, presentationer av hans konstnärskap och verk. Magiskt!
Toppbild: Dmitry Ratushny