Artboard 1
Atmosfär och digital rumslighet – Göteborgs konstmuseum

Museer förknippas ofta med en särskild atmosfär. Men vad är det egentligen som gör att vi har de förställningarna om en plats? Och kan vi prata om digitala atmosfärer? Vi mötte upp med Ola Sigurdson, professor i teologi, som intresserar sig för rumslighet i olika medier.

Ola Sigurdson är professor i systematisk teologi vid Göteborgs universitet, och intresserad av människan och hennes plats i världen. Efter sitt senaste trevolymverk Gudomliga komedier: Humor, subjektivitet, transcendens prisades han av Samfundet De Nio med Inge Jonssons pris för svensk sakprosa. Sigurdson är en känd röst från P1s teologiska rummet, författare till en rad böcker om teologi, kroppslighet, subjektivitet, humor och en hel del annat. Nu arbetar han med ett större projekt om rumslighet där det första ledet består av en kommande bok Atmosfärer: en essä som kommer på förlaget Andersson Örn i februari 2023.

För att få teoretisk inspiration och tyngd har vi involverat Ola för att hjälpa oss att tänka kring erfarandet av de digitala rummen och sfärerna.

Du har skrivit en bok om atmosfärer. Vad är det egentligen?

– Atmosfär är till att börja med den sfär av ånga som omger jordklotet. Men ordet ”atmosfär” används sedan länge också om den stämning som omsluter oss i ett specifikt rum och som får oss att hysa en viss känsla när vi närmar oss eller stiger in i detta rum. I uttryck som ”det råder en viss atmosfär på Gamla Ullevi” eller ”den här nybyggda skolan saknar helt atmosfär” eller ”vilken atmosfär det var på festen i lördags!” försöker vi uttrycka erfarenheter vi haft av olika stämningar. Rummets atmosfär är, skulle man kanske kunna säga, det som ger vår värld ansikte och kött, som gör att den är relevant för oss.

De senaste decennierna har atmosfär kommit att bli ett använt och omdiskuterat begrepp inom filosofi, estetik, litteraturvetenskap, arkitektur, design, stadsplaneforskning och så vidare. Särskilt inom den gren av filosofin som kallas fenomenologi har mycket möda ägnats åt att tänka igenom fenomenet. Det finns flera anledningar till detta, men en av dem är förmodligen att det är uppenbart att det finns yrkesgrupper som är skickliga på att i någon mening skapa atmosfärer, till exempel arkitekter, inredningsdesigners och scenografer, och att det därför finns ett behov av att kritiskt reflektera över dessa.

Men om fenomenologerna har rätt, hör också atmosfärerna till våra livsbetingelser. Det som gör vissa rum attraktiva för oss – eller tvärtom: inte attraktiva – är deras atmosfär. Atmosfär är med andra ord inte bara en känsla vi tillskriver vissa rum, utan faktiskt något som fyller oss när vi träder in i rummet. Atmosfären på Gamla Ullevi – eller en flygplats, ett museum, en kyrka eller ett klassrum – är inte bara en subjektiv känsla, utan, enligt fenomenologerna, något som existerar mellan på rummets fysiska konstitution och vår erfarenhet av det. Atmosfären på ett museum ”sitter i väggarna” och drabbar oss vare sig vi vill det eller inte. Vi måste inte låta oss gripas av en viss atmosfär, men vi måste ständigt förhålla oss till den. Och alla rum har något slags atmosfär, till och med de som vi skulle säga saknar atmosfär, som flygplatser, väntrum, korridorer och så vidare.

Fenomenologi. Vad är det? Och vad är poängen med att närma sig livets rumsliga förutsättningar utifrån ett fenomenologiskt perspektiv?

– Fenomenologi är en filosofisk gren som studerar mänsklig erfarenhet. En sak är att konstatera att vatten är en kemisk förening som består av väte och syre, en annan är att vatten också är en dryck, en naturresurs, en vätska för att tvätta sig och sina kläder i, ett hot i form av stormiga hav och skyfall och flera andra saker. I vår livsvärld erfar vi inte tingen som neutrala entiteter utan som något som angår oss på olika sätt. Så är det också med rummen vi bebor. De angår oss. Att befinna sig i ett rum är inte bara att befinna sig i ett slags geometrisk container, utan i ett utrymme som låter oss orientera oss existentiellt. Tänk på skillnaden mellan att vara hemma och borta eller skillnaden mellan att vara i en skola, en kyrka, ett museum eller ICA Maxi – här skiljer sig atmosfärerna åt och påverkar också hur vi agerar och rör oss. Fenomenologin hjälper oss att artikulera och reflektera över våra erfarenheter av de existentiella rum som angår oss, och sättet de är relevanta för oss är genom deras atmosfärer som är en produkt både av byggnaden i fråga och sätter vi använder den på. Fenomenologin gör oss också uppmärksamma på att vi är kroppsliga varelser och därför också rumsliga varelser. Det hör till vår existens. Våra olika rum (och med rum menar jag allt från naturen och staden till rummen i de hus vi bebor) är inte bara en kuliss för våra handlingar utan mycket betydelsefulla för hur vi lever våra liv.

Ola Sigurdson, professor i systematisk teologi vid Göteborgs universitet.

 

Du talade om atmosfärserfarenheten som en kroppslig och rumslig erfarenhet. Det är intressant. Men i digitala rum är det ju mest synen och hörseln som är aktiva. Övriga sinnen kanske snarare ’är kvar’ i ett annat fysiskt rum. Vad gör det för skillnad? Är det rimligt att tala om digitala atmosfärer?

– Som sagt, allting har en atmosfär, också de digitala rummen. Frågan är bara vilken atmosfär. Den atmosfäriska erfarenheten är synestetisk, vilket innebär att den rör alla sinnen. ”Synestesi” brukar användas om en ganska vanlig neurologisk funktionsvariation där man hör färger eller ser ljud, men i detta sammanhang handlar det om en mer fundamental företeelse, nämligen om att vara kroppslig närvarande i omvärlden. Här tar vi in den omvärld vi själva är en del av så som den presenterar sig för oss genom atmosfärerna. Vi erfar rummet som tryckande, upplyftande, begränsande, upplåtande och så vidare. Detta är ett omedelbart intryck, där uppdelningen mellan de olika sinnena kommer senare. Även om vi inte alltid tänker på det, erfar vi vår värld inte bara genom synen och hörseln, som är de två sinnen som ofta kommit att dominera i vår tid, utan också genom lukten, känseln, smaken och känslan för avstånd. När vi, som jag ofta måste göra, undervisar på Zoom faller emellertid flera sinnen bort från interaktionen med studenterna. De kan se och höra, men inte uppfatta hur det doftar i klassrummet, hur stolarna känns, hur långt borta från tavlan eller från läraren de befinner sig, allt det som utgör erfarenheten av ett rum. De digitala rummen är mycket mer kanalspecifika än de gamla vanliga klassrummen, och det påverkar givetvis erfarenheten av rummet inklusive, skulle jag tro, förmågan att lära sig något. En kollega till mig, Karin Wagner, har sagt att hon, när hon undervisar i det digitala klassrummet, känner sig som ett frimärke med drottning Elisabeth: starkt beskuren och med få uttrycksmöjligheter.

Det betyder inte att de digitala rummen är oviktiga eller usla. Och självklart har även de atmosfär. Men vi behöver fundera mycket mer på vilka rum som är användbara för vad och vilka begränsningarna är hos dem. Eller med andra ord måste vi bli bättre på att förstå vad som skapar en god atmosfär i de digitala rummen, om det nu rör sig om digitala klassrum eller digitala museer eller något annat. I vissa fall kanske det inte går att ersätta ett fysiskt rum med ett digitalt, men eventuellt går det att göra något annat med det digitala rummet som tar hänsyn till den kanalspecificitet som kännetecknar det. Som du påpekar hänger ju de digitala rummen ihop med de andra fysiska rummen. Även om vi stirrar på en skärm, är vi fortfarande kroppsliga varelser med en synestetisk erfarenhet av rummet. Vad innebär det för vår erfarenhet av rummet, att vi så att säga befinner oss i flera olika rum samtidigt om än med olika sinnen i olika rum?

Våra medier har även innan den digitala revolutionen skapat atmosfäriska rum. Tänk på musiken eller litteraturen. Även om vi vet att regn på asfalt som nämns i en roman inte är samma sak som riktigt regn på riktig asfalt, kan omnämnandet uppväcka en särskild stämning hos oss. Så är det också med de digitala medierna, men det gäller att komma underfund med det mediespecifika hos deras atmosfärsproduktion.

Är atmosfärer viktiga för att vi ska utveckla nära relationer till institutioner som museum?

– Ett museum är ett klassiskt atmosfäriskt rum i den moderna staden. Anledningen till att människor så ofta söker sig till museer när de besöker en annan stad, men självklart också i sin egen stad, tror jag inte bara är på grund av den ena eller andra utställningen, utan också för den atmosfär som muséet förmedlar. Det finns många olika slags muséer och museibyggnader och därför många olika atmosfärer förknippade med dem. Men är det inte ganska vanligt att det finns rum med stor rymd i muséer som ger en förnimmelse av något som överskrider oss själva? Detta tillsammans med förankringen i historien – eller för den delen i samtiden eller hembygden – skänker en särskild atmosfär. Men varje museum har sin egen atmosfär som det måste odla, så det är svårt att säga något specifikt.

Vilka är dina praktiska råd till den som vill försöka skapa digital atmosfär?

– Två stycken. För det första: försök inte skapa samma atmosfär som i det fysiska rummet, om nu det digitala rummet har med ett fysiskt rum att göra. Försök i stället förstå vad som kan vara det digitala rummets specifika atmosfär, som utnyttjar den kanalspecificitet som är dess egen. Ingen blir glad över ett digitalt rum som är en sämre kopia av ett fysiskt rum.

För det andra: tänk också på hur fysiska rum och digitala rum samverkar konkret. I vår tid existerar de fysiska och de digitala rummen inte jämte varandra eller oberoende av varandra, utan flyter hela tiden in i varandra. Vi använder oss av skärmar och digital teknologi hela tiden, om vi så bara hämtar kaffe på jobbet eller kör bil. Hur kan vi tänka om den fysiska befintligheten hos den som använder sig av ett specifikt digitalt rum? Den avgörande frågan är vilket rum som tillåts dominera, ett rum som upplåter sig för en rikare närvaro och atmosfär eller en fattigare sådan?

Vi tar med oss Olas tankar och vi vår ambition att skapa bättre digitala upplevelser för våra besökare. Läs gärna mer om projektet Digitala relationer här.

Klas Grinell, utvecklingsledare, Göteborgs museer och konsthall