Efter den stora utställningen Den underbara färgen. Göteborgskolorismen i nytt ljus presenteras nu Göteborgskolorismen i en nyhängning i två salar på våning 6. I den nya hängningen visas inspiratörer och föregångare som till exempel Edvard Munch, Karl Isakson och Edvard Weie tillsammans med ett brett urval Göteborgskolorister.
I den nya presentationen samsas välkända highlights med nyligen förvärvade målningar av Nils Nilsson, Märta Taube-Ivarson, Inge Schiöler, Åke Göransson samt Olle Skagerfors och ett flertal verk från samlingen som sällan eller aldrig visats tidigare.
Göteborgskoloristerna – ett nätverk av konstnärer
Göteborgskolorister är benämningen på en grupp konstnärer från Göteborg som slog igenom i under andra halvan av 1930-talet. Men det var snarare ett nätverk av konstnärer med olika personlighet än en grupp. Gemensamt för dem var att de studerade på Valands konstskola i Göteborg under 1920-talet för den tidigare Matisseeleven Tor Bjurström.
Till de mest kända göteborgskoloristerna hör Nils Nilsson, Ragnar Sandberg, Åke Göransson, Inge Schiöler och Ivan Ivarson. Men kretsen av kolorister var i själva verket långt vidare. Här kan nämnas Folke Andréasson, Magnus Bjursten, Ragnvald Magnusson, Karin Parrow, Alf Lindberg, och Magda Ringius.
Färgen i fokus
Göteborgsmåleriets ideal handlar bland annat om färgen som bärare av målningens uttryck, ett skimrande ljus, ett outtröttligt naturstudium, en öppen arbetsprocess, en sparsmakad produktion i kombination med odlandet av en antiintellektuell hållning.
Som en koloristisk måleritradition har göteborgskolorismen en lång historia i Göteborg. Det är en tradition som bildar en stark lokal identitet för konstnärer att förhålla sig till, att omfamna eller förkasta. Till göteborgskolorismen kan även konstnärer som till exempel Maj Arnell, Carl-Erik Hammarén, Olle Skagerfors, och Bengt Rindner räknas – var och en med sin särart men alla med färgen som centralt uttrycksmedel.
Föregångare och inspiratörer till göteborgskoloristerna
I salen intill visas konstnärer som var föregångare och inspiratörer till de konstnärer som senare kom att benämnas göteborgskolorister. Influenserna till göteborgskolorismen finns både i en tradition av färgstarkt måleri längs västkusten – från Oslo till Köpenhamn – och nya influenser utifrån.
Göteborgskolorismen har ingen riktig motsvarighet i Sverige, parallellerna är tydligare till dansk och norsk konst. En förmedlande länk är Karl Isakson som levde större delen av sitt liv i Danmark. I början av 1910-talet övergav han en gråtonad symbolism för att ägna sig åt naturstudier där motiven förenklades till färgplan i uppdrivna kulörer. I den danska konsten fanns en rad andra kolorister. Bornholm och Christiansø blev viktiga mötesplatser, som lockade även en del göteborgsmålare.
Av norrmännen hade Edvard Munch, Ludvig Karsten och Henrik Sørensen det största inflytandet på Göteborgskonsten. Symbolisten Munch var den stora förebilden medan Karsten var den mest radikale koloristen. Liksom Karsten studerade svenskfödde Sørensen för Matisse i Paris. Särskilt Sørensen, men även Munch, hade nära kontakt med Göteborg.
Betydelsefulla för göteborgskolorismen var även den grupp konstnärer som efter en splittring av konstnärsgruppen ”De unga” i Stockholm etablerade sig på västkusten. Hit hörde till exempel Tor Bjurström, Gösta Sandels, och Birger Simonsson. De hade alla varit i Paris och tagit intryck av den nya moderna konsten som de nu introducerade på västkusten.
Visas tillsvidare.
Bild: Installationsbild, våning 6. Foto: Hossein Sehatlou.