Artboard 1
Möt Ida-Lovisa Rudolfsson – Göteborgs konstmuseum

En märklig himmel som fastnar hårt i huvudet

Ida-Lovisa Rudolfsson är en textilkonstnär som skapar egensinniga bildvärldar. Hon är utbildad på Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg och representerad på flera museer. Med vindlande berättelser sätter hon tanken i rörelse med sina verk.

Människans plats i tillvaron och vardagliga situationer som skruvas upp till närmast surrealistiska scener i berättelser skapade stygn för stygn. I Ida-Lovisa Rudolfssons konstnärskap möts ett traditionellt hantverk och en fritt flygande tanke som skapar lika lustfyllda som hemlighetsfulla förbindelser.

Du arbetar som textilkonstnär, varför blev textil ditt primära val av material eller uttryckssätt?

– Jag fick lära mig kedjestygnet av en vän och började brodera, först på mina väskor, sedan på mina kläder och sakta tog sig stygnen också in i mina teckningar. En dag insåg jag att stygnen och textilen i sig självt kunde bära berättelsen, jag behövde inte något annat.

Ida-Lovisa Rudolfsson, The World as I Knew It, II, 2016, Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur. Foto: Hendrik Zeitler ©Ida-Lovisa Rudolfsson/Bildupphovsrätt 2021. Detalj.

 

Du jobbar i en tradition av konsthantverk. Inom slöjden pratar man ofta om ”handens tysta kunskap” som ett slags förmedlande verksamhet som binder ihop generationer och håller traditioner vid liv. Är det något som påverkar ditt konstnärskap, att vara en del av och verka i en lång tradition?

– När jag tänker på de textila traditionerna och all den kunskap som kommer där ur föreställer jag mig att det är som om att stå stadigt på en stor solid plattform, byggd för hand av mestadels kvinnokraft, eoner av erfarenhet och oändligt mycket tid. Det finns en stor styrka i det, att vara tryggt förankrad. Jag ser det som en utgångspunkt, att luta sig mot men också att bryta och bråka med.

Jag tänker att det också går att se det som en slags startbana, att få fart från. För mig är det en mycket bra plats att verka på, att stå stadigt och ta avstamp i det traditionella, samtidigt plocka hur jag vill från andra håll och när helst jag har lust flyga helt fritt.

Det går att ana en gåtfull dimension i flera av dina verk. Naturen, havet, objekt, människor och varelser sammanstrålar i en typ av upplysta scener. Men också ödslighet, ensamhet. En enslig klunga av träd med ett sällsamt djup i verket. Vad inspireras du av?

– Allt. Skulle jag vilja svara. Tycker ofta det känns så. Jag samlar och ser oupphörligen. Inspiration, det är en fråga som på ett sätt är svår, på ett annat sätt mycket enkel. Jag skulle kunna göra en lång, lång, lista på saker, platser, företeelser och folk som jag tycker om, som säger mig något och som påverkar mitt arbete. En dag är det en märklig himmel som fastnar hårt i huvudet, en annan dag ett samtal i kön på mataffären som jag råkar överhöra, sen en storslagen Lars Tunbjörk-utställning. De där ögonblicken. Det där vardagliga. Livet, liksom.

Det kan vara ett träd som verkar vilja något, en nyhetssändning på radio, en film om en ledsen pappa som sakta försvinner in i en tillvaro av dimmig glömska. Det kan vara några rader ur Bodil Malmstens loggböcker, tre, fyra ord av Werner Aspenström eller Barbro Lindgrens blick på tillvaron. Det kan vara att se Andy Goldsworthy försöka luta sig mot vinden, bläddra bland Lenke Rothmans collage, få svindel av hennes sätt att sätta samman och läsa Stygn om och om igen. ”Att betrakta det alldagliga med häpnad” skrev Lao Tse. Om jag ska hålla det här svaret kort, är det vad inspiration är för mig.

Ida-Lovisa Rudolfsson. Portrait of a Tree, 2020. Foto Magnus Gotander.

 

Dina verk är befolkade med människor och djur. Det går att uppleva dina verk som en berättelse som stannat upp i en stillbild. Är det viktigt för dig – att förmedla en berättelse med dina verk?

– Ja. Att förmedla, men också, eller kanske än mer, att få mötas genom berättelserna. Mina och andras.

Förra året debuterade du som författare till bilderboken Efter stormen – en broderad berättelse om fantasins kraft. Originalverken till boken har nu förvärvats till samlingen på Göteborgs konstmuseum. Hur var det att arbeta med en berättelse fullt ut i en större, sammanhängande serie av bilder?

– Det har varit som att öppna en ny dörr, till en ny värld, fast fortfarande i samma universum. För på ett sätt var arbetet med Efter stormen bara en fortsatt djupdykning i det jag redan var mitt uppe. Men samtidigt har jag fått upptäcka och hantera så mycket nya element i arbetet, nya begrepp, nya sätt att tänka på och också att behöva släppa in någon utifrån så tidigt i arbetsprocessen. Det har varit otroligt lärorikt och lustfyllt, men också svårt och lite läskigt.

Ett tydligt exempel är den första bilden jag gjorde i arbetet med Efter stormen. Det är en stor bild, en öde strand där en tiger strövar genom snön, en kråka med ett rep i munnen högt uppe i ett träd, ett skepp på väg någonstans långt ute på ett stormgrönt hav och på den gula himlen svävar ett rött flygplan. Jag visade bilden för Jenny Franke, förläggare på Mirando Förlag, som jag en tid dessförinnan hade börjat jobba tillsammans med mot en bok. Då insåg vi att hela den tänkta berättelsen fanns där i den stora bilden. Så det var bara att backa ett steg, börja om och tänka nytt. Och i allt det nya har jag har haft enormt stor hjälp av Jenny och all hennes kunskap och erfarenhet.

Tillsammans hittade vi in i berättelsen och jag fann ett sätt att arbeta sökande men samtidigt målmedvetet, på ett vis som kändes nödvändigt för att jag skulle kunna stanna kvar i berättelsen i de två år arbetet tog i anspråk.

Du fick Sten A Olssons Kulturstipendium 2016. Hur ser du tillbaka på det? Har det varit en viktig utmärkelse eller bekräftelse?

– En bild och ett minne: sitter i ateljén, känner mig allmänt lite otillräcklig och kass. Min äldsta dotter kommer in och frågar vad det är. Jag förklarar och hon säger: ”Men mamma, du är ju jättebra, du har ju fått ett sådant där stort diplom!” Det är vad Stenastipendiet betytt för mig och mitt konstnärskap, en vänlig men bestämd påminnelse av mycket stor vikt, en mjuk knuff framåt, ett stort ekonomiskt utropstecken, en fanfar, ett jubel och ett hejarop.

Ida-Lovisa Rudolfsson är född 1979, uppvuxen i Stenungsund och numera bosatt på Orust. Hon är verksam som textilkonstnär sedan 2010, med en masterexamen från Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg. Hennes verk har visats vid ett flertal utställningar i Sverige såväl som internationellt, och hon finns bland annat representerad i Röhsska museets och Nationalmuseums samlingar. Hon tilldelades Sten A Olsson Kulturstipendium 2016 och medverkar i utställningen Mot en annan värld. 25 år av svensk samtidskonst – Sten A Olssons Kulturstipendium som visas på Göteborgs konstmuseum mellan 30 oktober 2021 – 13 februari 2022.

Toppbild: Foto Ola Kjelbye

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng