Artboard 1
Stefan Nävermyr: Med örat mot kontinenten – Göteborgs konstmuseum

Under mellankrigstiden invigdes Göteborgs Symfonikers hemvist på Götaplatsen, bredvid Konstmuseet. Och musiken präglades, liksom konsten, av en tid där innovation och klassicism förenades.

Göteborgs Symfoniker var naturligtvis också aktiva under de här åren, på den tiden i Konserthuset vid Heden som sedan 1905 varit orkesterns hemvist. 1928 brann konserthuset ner vid en våldsam brand och inte förrän 1935 kunde Konserthuset på Götaplatsen invigas. Som redaktör för Göteborgs Symfoniker är det fascinerande att utforska den här perioden som på många sätt var en brytpunkt för orkestern och ett vägskäl för musikens kommande riktning.

Musiken speglade i viss mån konstens utveckling under dessa år. När senromantiken ebbade ut fanns det utrymme för innovatörer och individualister som Stravinsky och Schönberg, men på 1920-talet blev nyklassicismen en utbredd rörelse. Bort från det stora och svulstiga och fram emot det balanserade och rena – vid sidan av influenser från tidens dans- och populärscen, inte minst i Frankrike. ”Die neue Sachlichkeit” var ytterligare ett steg där tyska tonsättare som Paul Hindemith och Kurt Weill var vägledande.

Göteborgs Symfoniker var del i den nordiska tradition som burit orkestern sedan den grundades. Symfonikernas dirigent Wilhelm Stenhammar (1871-1927) var också en av Sveriges främsta kompositörer och hans Serenad för orkester från 1914/1920 pekar med sin friskhet och skirhet fram mot ett nyare ideal. Hans goda vänner Jean Sibelius (1865-1957) och Carl Nielsen (1865-1931) blickade också framåt i sina verk. Romantikern Sibelius blev alltmer stram och sparsmakad med åren och nådde med Tapiola en kulmination i sitt skapande, hans sista stora orkesterverk från 1925 som med ett hypnotiskt, upprepat tema når vägs ände. Carl Nielsen var mer uttalat radikal och chockade 1922 världen med sin femte symfoni. Liksom Hindemith sökte han en ny väg bort från romantikens känslosamhet och självbekännelseestetik. Bach och Mozart lockade honom mer, liksom en ny tids expressiva möjligheter där teknik och industri förändrat samhället fullständigt.

I Sverige fanns tonsättaren Gösta Nystroem (1890-1966), verksam i Göteborg, den ”måttlige modernisten” som fått starka impulser i Paris där han bland annat skrev baletten Ishavet till Rolf de Marés Les Ballets Suédois. En kompositör som Dag Wirén (1905-1986) uppvisade också franska influenser med glimten i ögat och spänsten i steget – hans Serenad från 1937 är svår att motstå.

Den tidens store, svenska nydanare var Hilding Rosenberg (1892-1985). Modernist med, enligt uppslagsboken, ”en stramhet som erinrar om Paul Hindemith”, den nya saklighetens musikaliska förgrundsfigur i Tyskland. Rosenberg kom att påverka en hel generation svenska tonsättare med all sin skådespelsmusik (Medea, En trettondagsafton, Markurells i Wadköping, med flera), sina åtta symfonier och musik till filmer som Intermezzo med Ingrid Bergman och Hets med Stig Järrel och Alf Sjöberg. Den tredje symfonin från 1939 är ett fint exempel på hans egenart.

Efter andra världskriget väntade en ny tid och en ny konstnärlig utveckling. Men den hade inte kunnat ske utan frukterna från 1920- och 1930-talen.

  1. Stenhammar, Serenad sats 1
  2. Sibelius, Tapiola
  3. Nielsen, Symfoni nr 5 sats 1
  4. Nystroem, Ishavet
  5. Wirén, Serenad sats 4
  6. Rosenberg, Symfoni nr 3 sats 1

Toppbild: Foto Ola Kjelbye