Vad är det som lockar oss med berättelser om världens undergång? Vi möter vetenskapsjournalisten Anna Davour för ett samtal om vår dragningskraft till undergångsskildringar och dess betydelse för vår samtid – och vilka böcker bör du läsa om du vill fördjupa dig i ämnet.
Apokalypsen är ständigt närvarande i populärkulturen. Klimathot, pandemier och teknologiska kollapser skiftar form men släpper aldrig sitt grepp om oss. Fysikern och vetenskapsjournalisten Anna Davour har länge utforskat vår fascination för undergången, bland annat som programledare för P3 Dystopia, podden som dissekerar vår tids största hot och skräckscenarier. Men vad är det som gör apokalypsen så lockande?
– Jag tror att det framför allt är två sidor av undergången som lockar. Dels handlar det om att det är roligt att bli skrämd under trygga former. Det är som att åka berg- och dalbana eller att se på skräckfilm. Det sätter fart på adrenalinet, men man vet att det inte är någon fara på riktigt.
En annan sida av det är nog att vi alla har erfarenheter av undergång i det lilla. Vi vet vad förlust innebär, och att tillvaron kan vara skör. Berättelserna kan vara ett sätt att tolka och skildra den sortens känslor. Sedan finns förstås riskerna för en plötslig omvälvning i vår egen värld, men jag misstänker att det inte är vad som primärt driver dem som skapar eller konsumerar fiktion, berättar Anna Davour.
Undergångslängtan och pånyttfödelse
Klimatkatastrofer, pandemier, totalitära regimer och teknologins mörka sidor är återkommande teman i apokalyptiska verk. I den samtida konsten ifrågasätter konstnärer som Lee Bul och Sandra Mujinga maktstrukturer och övervakningssamhället, medan Anselm Kiefer skildrar historiska undergångsmotiv. Samtidigt fångar Simon Stålenhags retrofuturistiska scener en värld där teknologins framsteg smälter samman med förfall och melankoli. Apokalypsen inom kulturen speglar ofta vår tids erfarenheter och rädslor – men vilken tematik dominerar dagens populärkultur?
– Vilken tematik som är vanligast just nu är svårt att säga. Det beror antagligen på var jag skulle leta. Fantaster som söker sig till science fiction-kongresser och följer författare och genrepriser ser andra saker än den som bara nås av de bredare produktionerna.
Zombietrenden har passerat sin höjdpunkt för ett tag sedan. Totalitarism är vanligt som bakgrund i ungdomsdystopierna, som var en stor trend för femton år sedan. Jag gissar att det nog återkommer, med tanke på hur science fiction gärna speglar och tolkar sin samtid. Klimatfiktion är en långvarig trend, men handlar inte alltid om undergång – det varierar, där finns en hel subgenre av optimistisk solarpunk, säger Anna.
Apokalyps betyder ju egentligen uppenbarelse, vilket inte behöver vara helt synonymt med domedagen. Vilken roll spelar hopp och återfödelse i apokalyptisk fiktion?
– Ordet har förknippats med undergång sedan Johannes uppenbarelse, den sista boken i bibeln. Den är ju skriven som en sorts tröst och uppbyggelse för förföljda kristna församlingar, och det världens slut som beskrivs kan läsas både metaforiskt och som en vision om den yttersta tiden. I sitt ursprungliga sammanhang kanske det inte var någon större skillnad.
Det finns också en sorts undergångsberättelse som innehåller en tydlig pånyttfödelse, nämligen när människor på ett katastrofalt och omtumlande vis konstrueras om av en smitta eller maskiner, och blir något helt nytt. En sorts transhumanistisk uppryckning, eller vad man ska kalla det. I Bevingaren av Dénis Lindbohm är det en sorts utomjordisk parasit som förändrar människor till en lyckligare och mer upplyst sorts varelse. I andra verk kan det vara nanorobotar som invaderar människors hjärnor, till exempel.
Men sedan kan jag spekulera i att det nog en sorts undergångslängtan i en del mer ordinär apokalyptisk fiktion. Det finns en obehaglig lockelse i att radera allt som varit och börja om på nytt. Vissa kretsar i vår egen verklighet verkar odla denna längtan och fantisera om hur de ska överleva katastrofen i stället för att göra planer för att undvika att den inträffar, fortsätter Anna.
Har du några tips på apokalyptiska eller dystopiska favoriter?
– Jag vill ju gärna skilja mellan dystopier och undergångsskildringar. Inte allt som är dystert är en dystopi. En dystopi är en berättelse om ett omänskligt samhälle. En undergångsberättelse handlar om hur tingens ordning bryter samman. Här är tre noveller:
Dystopi: The red canary av Kate Wilhelm. Huvudpersonen sitter fast i ett dåligt läge för jobb och familj, i ett samhälle som styrs av en obegriplig byråkrati. En alltför vanlig upplevelse, men här uppskruvad några extra varv. Det är en av science fictions stora styrkor: att ta något vi känner igen och dra det till en ytterlighet så att vi ser det på ett nytt sätt.
Apokalyps: Speech sounds av Octavia Butler. En stark berättelse om en kvinna som försöker ta sig fram i en värld som är i färd med att bryta samman av en pandemi som ger folk hjärnskador och får de flesta att förlora sitt språk. Katastrofen känns påtaglig, och illustreras med den nya vardagens alla svårigheter. Folk kämpar på så gott de kan, och slutet ger en glimt av nytt hopp.
Postapokalyps: Astrophilia av Carrie Vaughn. Det har gått ett par generationer efter det stora sammanbrottet när extremväder och pandemier slog sönder civilisationen. En ny vardag har infunnit sig, präglad av brist och omsorgsfull hushållning. Men i bakgrunden arbetar enstaka eldsjälar med att lägga grunden för att bygga upp astronomin (och den övriga vetenskapen) igen. Lågmäld och fin novell som verkligen har stannat i mitt huvud.
Anna Davour medverkar i katalogen till utställningen Apokalyps. Från yttersta domen till klimathot samt invigningstalar på vernissagen, lördag 22 februari. Läs mer om utställningen här.