Snabba klipp mellan eufori och dystopi
Nathalie Djurberg och Hans Berg är en konstnärsduo med en konstnärlig praktik som bjuder på minst sagt starka intryck; animerade figurer och pulserande musik, humor och svärta. Med sina säregna och fascinerande verk fick de ett stort internationellt genombrott för omkring tio år sedan.
Att närma sig Nathalie Djurbergs och Hans Bergs verk är som att kliva in i en absurdistisk teater. Eller att trilla ner i det berömda kaninhålet och möta ett underland befolkat av skulpturala figurer och varelser som är hämtade ur våra allra vildaste fantasier. Ett slags hyperintensivt DJ-battle i en förtrollad drömvärld. Med extra allt.
Era verk ger en väldigt intermedial upplevelse – där en väldigt fysisk materialitet möter teknik, med rytmiska ljudlandskap och snabba stop motion-klipp. Ni rör er fritt över olika konstnärliga och estetiska praktiker. Var börjar er process – eller kanske snarare, var får den första idén fäste som sedan växer fram till ett verk?
Nathalie: För oss har idén alltid varit viktigare än utförandet, och materialen och tekniken är medel för ändamålet. Materialen och teknikerna vi använder är väldigt direkta, de formas snabbt och enkelt efter en idé och kan omarbetas när idén ändras. Så att när idén väl har utkristalliserat sig, att inte utförandet hamnar för långt bort eller blir för svårt att genomföra.
Oftast när en idé kommer så känns den väldigt solid och färdig, tills dess att vi börjar arbeta på den. Då blir det plötsligt tydligt hur skör den är, och där börjar processen mellan idén i huvudet om det färdiga verket, och hur det faktiskt blir när vi börjar jobba på det. I och med det fysiska arbetet förändras idéer också lätt och kan ta en annan riktning.
Hans: Vi skapar inte idéer, de kommer till oss genom att en tanke filtreras genom våra erfarenheter, det vi upplever, vad våra sinnen tar in. Vad som fastnar eller gör ett intryck är oftast det vi inte förstår, en fråga som fortsätter bränna, och som måste undersökas närmare. Jag känner mig mer som ett filter som snappar upp idéer som kommer, snarare än att jag skapar dem medvetet.
Ni verkar arbeta väldigt intuitivt. Som betraktare drabbas man av ett flöde av olika intryck, symboler och mytologiska världar eller arketyper. Hur mycket lämnar ni åt intuitionen i den skapande processen?
Nathalie: För mig är det viktigt att idén inte är helt färdig när jag börjar animera. Har den fått ligga för länge vet jag oftast allting som kommer hända i den och förlorar intresset för att göra den, i och med att jag redan har sett den helt för mitt inre. Jag tycker om att se de vändningar som animationen eller det skulpturala tar när jag väl börjat arbeta på det. Framförallt i animationen, är det en fragmentarisk estetik för mig, där varje stillbild har möjligheten att ta 100 olika riktningar.
Hans: Jag lämnar mycket åt intuition och slumpen, i det vi inte alltid medvetet styr över, kan intressanta nya saker uppstå som vi inte har kontroll över – för att nåt nytt ska ske måste det vara bortom utom vad vi redan vet och gjort.
Det känns som att era verk, eller kanske snarare, konstnärliga världar innehåller många lager. Det blir ett slags upptäcktsresa för betraktaren, där man på något vis faller fritt genom olika stämnings- och känslolägen. Som ett utforskande av inre och yttre landskap, där världen osäkras, hierarkier kastas omkull och man förflyttas nästan på ett hypnotiskt vis in i verken. Är det viktigt för er, att verken på något vis fortsätter ut i betraktaren?
Nathalie: Inte när vi gör dem, jag tycker det är oerhört viktigt att det är mig själv jag försöker säga nånting till, försöker lära, eller utforska, om jag redan där tror att jag har nåt att lära nån annan så skulle det vara svårt att lära mig själv. Däremot, när någon delar med sig av deras upplevelse av verket så är det en otrolig glädje (om det är positivt, annars är det möjligtvis nödvändigt). För i det mötet så är separationen mellan mig och betraktaren så mycket mindre. Och det annorlunda sättet, på vilket en utomstående kan tolka ett verk, fördjupar också våra verk.
Ni hade tidigare tilldelats utmärkelsen Silverlejonet på Venedigbiennalen och 2013 tilldelades ni Sten A Olssons kulturstipendium. I utställningen samma år projicerades en film genom väggarna i en stor kub med suggestiva stämningar i färger och klanger. Hur ser ni tillbaka på den tiden nu?
Hans: På ett sätt känns det inte som en jättestor skillnad från nu, vi jobbar på som vanligt. Det är klart att vårt arbete fördjupats, gått olika riktningar, men samtidigt är tematiken ofta också cyklisk. Ett ämne vi arbetat med tidigare kan komma tillbaka flera år senare, men i en annan skepnad, annan infallsvinkel, eftersom vi har fått många nya erfarenheter under tiden som gått. Det kan vara ett intressant sätt att observera hur vi sett olika på olika teman beroende på i vilken situation vi befinner oss i.
Nathalie Djurberg och Hans Berg är båda födda 1978 i Sverige och är verksamma i Berlin och Stockholm. Deras verk har visats på platser som Venedigbiennalen, The New Museum i New York, 21st Century Minsheng Art Museum i Shanghai och Moderna Museet i Stockholm. De tilldelades Sten A Olsson kulturstipendium 2013 och medverkar i utställningen Mot en annan värld. 25 år av svensk samtidskonst – Sten A Olssons Kulturstipendium som visas på Göteborgs konstmuseum mellan 30 oktober 2021 – 13 februari 2022.
Toppbild: Foto Wynrich Zlomke