Från nordisk mytologi till populärkulturella ikoner. Konstnären Johan Egerkrans har utforskat många klassiska berättelser med sitt unika bildspråk och skapat illustrationer som är lika skrämmande som de är fängslande. Nu har originalverken till Mio, min Mio donerats till samlingen på Göteborgs konstmuseum.
Johan Egerkrans illustrationer till Astrid Lindgrens bok Mio, min Mio är på en och samma gång samtida och kopplade till konsthistorien. Med inspiration från konstnärer och illustratörer inom konsten såsom John Bauer, Albrecht Dürer och Eyvind Earl (illustratör till Disneys Törnrosa) och populärkulturella gestalter som Dracula, Darth Vader och Sauron (Sagan om ringen) har Egerkrans skapat en bildvärld som är helt annorlunda än Ilon Wiklands gestalter i 1954 års utgåva.
Med utgångspunkt i teckning och en vidare digital bearbetning i lager på lager framstår en mer stiliserad stil som kombinerar en modern bildvärld av fantasy med sirlig Art Nouveau och det lite hårdare uttrycket i 1950-talets illustrationskonst.
Om vi börjar med den klassiska idrottsfrågan. Hur känns det? Mio, min Mio ett verk som de flesta svenskar har en relation till. Var det en särskild press eller innebar ett annat utgångsläge än vid andra projekt?
– Haha! Tittar så sällan på sport att jag inte har någon bra idrottsfloskel att kontra med, men det känns bra! Boken har ju varit ute snart två år nu och folk verkar verkligen ha tagit till sig min tolkning av berättelsen – det är inte alltid självklart när man tar sig an en så älskad klassiker, så det är både angenämt och något av en lättnad …
Själva arbetet med de nya illustrationerna var faktiskt inte så fasligt ångestframkallande som man skulle kunna tro. Jag visste vad jag ville göra och kände redan från första början ett hundraprocentigt stöd från både förlaget och ALAB (Astrid Lindgren AB) så hela processen gick extremt smidigt, eller hur man nu skall uttrycka det. Det var bara att tuta och köra!
Du har tidigare intresserat dig för myter och gestaltningar av gudar och väsen och nu senast drakar i egna böcker. Vad är det som drar dig till de världarna? Var det ett sätt att också hitta in i berättelsen om Mio?
– Det räcker nog med att bara snegla på min verkskatalog för att förstå att här har vi någon som dras till fantastik. Jag har älskat mytologi, sägner och fantasy ända sedan jag var liten. Det är något med sagans drömska form som säger mer om världen än nykter realism. Den beskriver hur det känns att vara människa bättre än en mer krass verklighetsskildring. Vi tänker ofta i arketyper och metaforer som myter kan fånga upp och konkretisera på ett helt unikt sätt. Det gör abstrakta fenomen som döden, ondskan eller naturen till karaktärer med personlighet och en egen agens, i stället för att “bara” beskriva deras verkan. Mio, min Mio är verkligen en klassisk saga, i högre grad än någon annan av Astrids böcker.
Kan du berätta något om din konstnärliga process?
– Jag skissar och testar mig fram med blyerts och papper. Det blir vanligtvis enklare skisser för att sätta själva kompositionen. Jag får ofta en väldigt tydlig bild i huvudet av karaktären som jag ska rita. Många kollegor verkar testa mycket mer, med vinklar och olika perspektiv och angreppssätt. Men just det arbetet kommer ganska snabbt för mig, jag får ofta en tydlig, visuell idé som jag jobbar vidare med. Karaktärerna sätter ofta stämningen och miljöerna blir sedan mer intuitiva. I uppdraget med Mio, min Mio så tog jag sedan bort det ursprungliga lagret av blyerts när jag hade ersatt dem med digitala linjer. Men i andra böcker, som de om nordiska gudar och väsen så har jag låtit dem vara kvar.
Mio, min Mio är en väldigt visuell berättelse. Morgonljusets bro, den dunkla skogen och rosengårdens silverpopplar skapar närmast lyriska scener. Hur påverkar det ditt kreativa uttryck?
– Astrids text sätter stämningen. Den är så bra och gör en del av arbetet ganska självgående. Boken synkar liksom med min stil, och det är säkert därför jag blev tillfrågad att få illustrera just Mio. Berättelsens tidigare nämnda ”sagighet” tillåter mig att leka med myten och sagans olika troper. Om man har kläm på myternas arketyper finns det någon slags sanningar där som resonerar med oss människor på ett djupt plan. De blir som berättartekniska genvägar som gör att bilderna går rätt in. Men man måste vara varsam och göra det genomtänkt, annars blir det bara en återupprepning av klyschor. Det är lite som att följa ett klassiskt matrecept eller improvisera runt ett musikstycke – du behöver ha alla de rätta ingredienserna, men för att det ska bli riktigt bra så måste du krydda med massor av kärlek.
Var det någon karaktär som var extra rolig eller svår att teckna?
– Där måste jag säga riddar Kato. Han var väldigt rolig att göra. Kato är ju alla hemska skurkar i samma karaktär; Kejsaren i Star Wars, Valdemort i böckerna om Harry Potter, Sauron i Sagan om ringen. En klassisk ”dark lord”.
I Ilon Wiklands illustrationer får man aldrig se Kato, bara järnklon, och han är mer som en mörk ande som svävar över berättelsen. Men jag visste direkt att jag ville skildra honom, så Kato blev en av de första karaktärerna som jag gjorde. Han satte stämningen någonstans i gränslandet mellan en ond Warhammer-figur och Christopher Lee med sina iskalla ögon, som spelar Kato i filmatiseringen av boken. Även hans svärdsmidare var häftig att göra.
I illustrationerna av den verkliga världen, från Tegnérlunden och den numera klassiska adressen Upplandsgatan 13 B, så försökte jag hitta ett melankoliskt anslag som jag tycker finns i Astrid Lindgrens berättelse.
Dina verk är nu en del av museets samling för all överskådlig framtid, hur tänker du kring det?
– Sådant är svårt att tänka kring. Men vid själva överlämningen så drabbades jag ändå av en rätt mäktig känsla. Personalen hade varit schyssta och tagit fram originalverk av riktiga mästare, som Albrecht Dürer och John Bauer, som man inte kan se så ofta. Och så låg mina illustrationer där bredvid på bordet. Det kändes stort. Utan att göra några jämförelser med dem i övrigt, men jag kände liksom att jag också är med i den klubben nu. Det är ju jävligt ballt!
Toppbild: Omslaget till Mio, min Mio av Johan Egerkrans. Bilden är beskuren, men visas i sin helhet i artikeln.