Utställningen Kropp. Ideal, blick och frihet invigdes 7 mars 2026 av Athena Farrokhzad. Invigningstalet bestod av en diktsvit specialskriven för Göteborgs konstmuseum.
Modellens historia
I.
En gång satt jag fast i en tvådimensionell fantasi
Som en domnad del av en åtrådd kropp visste jag ingenting
Jag beklagade ofta min otur i historiens lotteri
Hur man än betraktade mig såg man alltid förbi
Hur jag än spände ögonen i betraktaren var jag fast och hon var fri
Sedan stötte någon till ramen och mina lemmar fick plötsligt liv
Jag klev ut ur tavlan, in i målarens ateljé
Jag band fast honom i staffliet med remsor av linneduk
Nu håller jag penseln i min egen hand
Nu återger jag mig själv på min egen kropps yta
Med sträva strån kittlar jag mina armar
Med nyanser jag förut var förvisad till blandar jag nya
Jag dricker terpentin för att späda ut min historia
En gång var vi motiv, de andra och jag
En gång var vi fast i en bildvärld omöjlig att rucka
Nu har poserna försvunnit från skisserna och modellerna från museerna
Nu är jag ett seende kött ingen kan betrakta
Nu rinner idealen av som oljefärgen längs mina tinningar
II.
En gång var jag en föreställning huggen i sten
Som ett uppspärrat öga på en förstelnad kropp visste jag ingenting
Jag övergav ofta mig själv för att studera hur jag såg ut
Hur skuggorna än bredde ut sig fördunklade de min mänsklighet
Hur strålarna än föll förhöjde de min skönhet
Sedan lutade sig någon mot mig och mina lemmar fick plötsligt liv
Jag ramlade av piedestalen, in i skulptörens stenhuggeri
Jag kastade stenflis i hans ögon och spräckte hans skalle med en kil
Nu håller jag mejseln i min egen hand
Nu hugger jag själv fram mina höfters rundning
Med sågen skär jag ut mina handleder och fingrar
Med kompressorn blästrar jag min egen yta
Jag blandar murbruk för att foga samman min historia
En gång var vi objekt, de andra och jag
En gång var vi fast i en marmor omöjlig att krossa
Nu har stenen återgått till klippblock och bumlingen till bergskedja
Nu är jag ett seende kött ingen kan betrakta
Nu rinner blodet i mina ådror som var gjorda av kalk
III.
En gång var jag en illusion fångad i ett negativ
Som en ljusskygg silhuett av en inverterad kropp visste jag ingenting
Jag återgav ofta mig själv med hopp om att en dag repas
Hur jag än blundade bestämde betraktaren min exponeringstid
Hur jag än exponerade mig blev jag aldrig synlig
Sedan slickade någon på pappret och mina lemmar fick plötsligt liv
Jag klev ut ur stillbilden, in i fotografens mörkrum
Jag hällde fixeringsvätska i hans ögon och släppte in solljus
Nu håller jag kameran i min egen hand
Nu låter jag bara avtryckaren vidröras av mina fingrar
Med tänger greppar jag om mina känsligaste delar
Med förstoringsapparat vidgar jag det jag förut försökte krympa
Jag släcker ner för att framkalla min historia
En gång var vi livlösa, de andra och jag
En gång var vi fast i en verklighet omöjlig att riva
Nu har linsen slagits i bitar och objektivet förlorat skärpan
Nu är jag ett seende kött ingen kan betrakta
Nu blandar jag ett stoppbad av vätskorna min kropp har utsöndrat
Athena Farrokhzad är sedan debuten med Vitsvit (Albert Bonniers Förlag, 2013) en av Sveriges mest tongivande poeter. Hennes böcker är översatta till tjugo språk och hennes dramatik har spelats på många scener. Hon har också översatt författare som Adrienne Rich, Juliana Spahr och Fady Joudah till svenska. Hennes senaste bok är Tragedierna (Albert Bonniers Förlag, 2025) som samlar tre av hennes pjäser.
Här kan du läsa mer om utställningen Kropp. Ideal, blick, frihet.
Toppbild från utställningen Kropp. Ideal, blick, frihet. Foto Hossein Sehatlou.