Ilon Wikland påbörjade sin karriär under en tid då barnkulturen var på frammarsch i samhället. Psykologin intresserade sig för barnets utvecklingsstadier och en rörelse för att ge barn större inflytande i samhället växte. Barnboken hade under 1800-talet setts som ett uppfostrande medium, men under mitten av 1900-talet förändrades detta. Den var nu något som skapades för barnens skull. Hur barnet upplevde världen ansågs viktigt att förstå. Barns behov togs på större allvar. Synsättet gav upphov till en våg av realism i barnkulturen under 1970-talet och framåt, där känslor och svåra ämnen lyftes i högre grad än tidigare.
Ilon Wiklands barndom rustade henne att tidigt bli en självständig person. Den dramatiska uppväxten har gjort det enkelt att förstå barns upplevelser, menar hon själv. Genom hennes bilder får vi följa med till barnets inre, där både stora känslor och mer subtila tillstånd ryms. Att skapa inlevelse genom att skildra känslor har varit en konstnärlig metod och förmågan att visa världen ur barnets perspektiv har gjort henne aktuell under många årtionden.
Vardagens magi
Under 1970-talet handlade ofta barnkultur om vardagen och den ”vanliga” människans liv. Även berättelser i fantastiska fantasivärldar blev mer realistiska i sitt tilltal med Ilon Wiklands bilder. I böckerna och filmerna om Anders av Kerstin Thorvall belyser Ilon Wikland med sina varma skildringar barnets perspektiv. Ett enkelt besök på barnavårdscentralen kan innehålla stor dramatik för ett barn. Ett samtal i sandlådan eller en lek som går över styr kräver en skildring som lyfter fram barnets upplevelser i en till synes vardaglig miljö. Nyckeln är många gånger att belysa nuets intensitet, som barnen är så mycket mer involverade i än vuxna. Magin finns rakt under näsan på oss, om vi bara ser efter.
Bild föregående sida: Illustration Den långa, långa resan © Design Ilon Wikland AB.