I utställningen Kropp. Ideal, blick, frihet möter besökaren tio marmorskulpturer som alla bär spår av både tid och historia. Inför utställningen har flera av dem restaurerats av museets konservator Malin Borin. Här berättar hon om arbetet med att rengöra, laga och tolka skulpturerna – och om de svåra avvägningar som konservering ofta innebär.
Under flera månader har hon arbetat tätt inpå skulpturerna i museets ateljé. När arbetet började var deras skick långt ifrån det besökarna ser i dag.
Hur såg skulpturerna ut när du började?
– Några var i förfärligt skick, med många decenniers ingrodd smuts, fläckar av olja och färg, klotter, avhuggna fingertoppar och tår, efter att ha befunnit sig både i offentlig miljö och i undermåliga förvaringslokaler. De har tidigare inte kommit i fråga för konservering, prioriteringarna har varit hårda. Vi är glada att det fanns tid att avsätta för arbetet nu.
I filmen nedan får skulpturen Sorg av Edvard Brambeck (1891) en välbehövlig rengöring.
Hur har du arbetat med konserveringen?
– För att få bort den mest ingrodda smutsen använde jag slime! Den är gjord med laboratoriematerial så klart, en PVA-borax-gel. När gelen får ligga på ytan en stund så löses smutsen upp och går därefter att torka av med svamp, men visst fick jag ändå gno ordentligt. Jag började med projektet i november 2025 och gjorde det sista en dryg vecka innan vernissage.
Vilka var de största utmaningarna?
– Svårast var att få bort alla fläckar och ändå använda milda rengöringsmedel, marmor är till exempel känsligt för avvikande PH, särskilt surt. Att avgöra vilken ”nivå på rent” som ska väljas vid konservering är alltid en utmanande bedömningsfråga, det handlar både om etik och om resurser.
Hur ser du på resultatet?
– Visst känner jag mig stolt över att ha fått skulpturerna i visningsbart skick. Det var särskilt roligt att rekonstruera fingrar och tår. Jag hittade gamla bilder där skulpturerna fortfarande var hela och rekonstruerade de trasiga delarna med infärgat vax på en kärna av papperslera. Det blev väldigt likt marmorn!
Du har tidigare arbetat med verk av konstnärer som Rembrandt och van Gogh. Blir du fortfarande nervös när du börjar ett konserveringsprojekt?
– Absolut! Jag kanske inte darrar på handen längre, men har väldigt stor respekt. I konserveringen av våra mest internationellt kända konstnärer, som Rembrandt och van Gogh, så har vi samarbetat internationellt med konservatorer som har mycket erfarenhet av just dessa konstnärskap. Det känns tryggt.
I den här utställningen var det en utmaning att hitta rätt nivå i rengöring av marmorskulpturerna. Det är inte helt lätt att rengöra en slät vit sten bara delvis, som att selektivt ta bort fläckar och rinningar. Då kan enstaka partier lätt bli för rena, vilket leder till att resten också måste rengöras till liknande nivå.
Utställningen handlar om människokroppen – har din egen bild av den påverkats under arbetet?
– Många av skulpturerna har en idealistisk kroppsform, mer som sagoväsen eller gudar. Det gör dem lite svåra att relatera till, även om de är jättefina. Men vissa skulptörer har gjort mer mänskliga former, veck under fotsulorna och lite hudhäng på magen. Det i kombination med den hårda vita marmorn gör verkligen ett helt annat intryck. Det är fortfarande slätt och vitt så klart, här finns ganska lite mänsklig representation.
Vad hoppas du att besökarna ska få med sig när de ser skulpturerna?
– Just i den här utställningen visas marmorskulpturerna i dialog med samtida konstverk som associerar till slaveri och förtryck. Jag tror att uttrycket kan bli nästan sätta-i-halsen-starkt.
Har du något favoritverk i utställningen?
– Det finns en liten skulpturskiss i plastelina som heter Mignon gjord av Per Hasselberg som är fantastiskt fin. Men så älskar jag också Marianne Lindberg de Geers serie Jag tänker på mig själv, där hon har monterat in sitt eget ansikte i kända konstverk och reklambilder.
”Kropp. Ideal, blick, frihet” visas mellan 7 mars och 17 januari 2027. Läs gärna mer om utställningen här.
Toppbild: Skulpturskogen i utställningen Kropp. Ideal, blick, frihet. Foto Hossein Sehatlou