Mellankrigstidens avtryck i musiken
Mellankrigstidens massiva frammarsch på teknologins, ekonomins och arkitekturens område märktes inte minst inom schlager- och populärmusiken. Kalle Lind, diversearbetare i kulturbranschen med inriktning på det stofila, plockar några exempel på gnolvänliga visor som tydligt speglar sin framtid.
Människans villkor
De tekniska landvinningarna tar sig omedelbart in i tjugo- och trettiotalets sångtexter. Från revyscenen sjunger kuplettcharmören Ernst Rolf ”Grammofondille” och revysångerskan Margareta Schönström ”Med Amor vid ratten”. En av tidens stora schlagerkompositörer, den idag närmast bortglömde Fred Winter, betade metodiskt av framstegen på kommunikationsfronten: ”U-båtsvalsen” (1926), ”Flygarvalsen” (1927), ”Zeppelinvalsen” (1929) och ”Ballongvalsen” (1930) – och parodierades trettio år senare av Povel Ramel i ”Rymdraketsvalsen”. På samma vis kan man följa vardagsteknikens utveckling genom titlarna på bondkomikern Skånska Lasses muntra slagdängor: ”Elektricitetsvisan”, ”Johan på snippens dammsugningsmaskin”, ”Lasses första radiomaskin”. Även om en viss skepsis ibland kan skönjas så finns den främst där i komiskt syfte. Överlag är tidens schlagers för scen, grammofon och film genomsyrad av en nästan glättig tilltro till tekniken.
Staden
Urbanitet och modernitet går hand i hand. I den schlagerlyrik som tidigare besjungit skogarna och haven dyker gator, torg, biografer och caféer upp. Den utpräglade naturromantikern Evert Taube lyfter i sin ”Stockholmsmelodi” (1929) helt självklart in konditoriet Feiths, danssalongen Sphinx, biograferna Röda Kvarn, Rivoli och Regina samt aktuella biofilmer bland sin sedvanliga skönhetsdyrkan och sina Bellmanparafraser. En revyvisa som Karl Gerhards ”Jazzgossen” (1922) kommenterar en tidig urban subkultur och placerar visans pedagogiskt beskrivna jazzgossar tydlig i geografin: det är på Sturegatan och Café Royal som de unga jazzgossarna visar upp sina rytmiskt vaggande höfter och tuschade ögonlock. På de stockholmska revyscenerna blir hyllningarna till staden obligatoriska, antingen som i Zarah Leanders stolta ”Stockholm blir Stockholm” (1930) eller som i radio-, scen- och filmkollektivet Vårat gängs ohämmade Söderromantik (”Här finns kåkar med tulpan/ Svenne Bergqvist bäst på plan/ Bästa utsikten i stan”).
Kriget
Kriget kom aldrig till Sverige, men väl krigshotet. Det tränger sig förstås på även i schlagertexterna, som kunde vara patriotiskt propagandistiska eller vemodiga eller både och. ”Obligationsmarschen” (1940), sjungen av smörsångaren Sven-Olof Sandberg, uppmuntrade svenska folket att investera i försvarets obligationer: ”Vi ska skramla till flera miljoner/ Vi ska tömma vår spargris i år.” ”Min soldat” (1940), krigstidens troligen mest berömda svenska schlager, i synnerhet i Ulla Billquists insjungning, är socialrealistisk – texten beskriver utförligt den svenska arméns undermåliga uniformer – och samtidigt sentimental. Perspektivet – att som käresta sitta och ängslas för vad ens inkallade fästman kunde råka ut för – kunde många relatera till. I åtskilliga av Edvard Perssons mäkta populära melodier finns kriget med som ett hot, en svart kuliss mot vilket det lilla goda livet kan ställas: ”Ja, världen den rustar på tusende sätt/ men här rustar värden så mänskan blir mätt” (”Kalle på Spången”, 1939), ”Nu jordens alla murar börjar skaka/ En samling dårar satt vår värld i brand/ Vad fäderna byggt upp blir pannekaka/ Det rycks och slits i gamla vänskapsband” (”Lite grann från ovan”, 1939).
Nuet
Den typiska svenska schlagern eller populärmelodin, från artonhundratalet och hundra år framåt, är nostalgisk. Där åberopas gamla kärlekar, lämnade fäderneshem och glömda ting. Från 1920-talet kan man se att en ny hållning tränger sig in: den framåtblickande, samtids- och framtidsförespråkande. Thor Modéen – den tryggt fryntlige folkhemske revystjärnan – kom med en tidstypisk uppmaning 1927: ”Gå och lägg dej mamma!” Den hållning som säger att gammalt är mossigt och ungt är piggt genomsyrar en av 1940-talets största sångsuccéer: ”Swing it, magistern!” (1940). Sextonåriga Alice Babs sjöng Hasse Ekmans text till Kai Gullmars melodi och dömde ut ”Bä bä vita lamm” och skalövningar till förmån för ” rytm och fest och glatt humör” – ”det är tidens melodi”.
Hemmet
Stockholmsutställningen 1930, funkisen och den nya tidens avskalat praktiska arkitektur och formgivning kommenteras också flitigt i samtidstexterna. Både Kai Gullmar och Edvard Persson rimmar på ”sopnedkast”, arkitekten Sven Wallanders patent från 1934. Gullmar, i duo med Lennart ”Pim-Pim” Falk, trånade efter det: Jag vill ha ett hem i största hast/ Med egen radiomast/ Och hiss och sopnedkast” (”Det har alltid varit min dröm”, 1934). Den mer konservativt lagde Edvard Persson parodierade samtidigt Ernst Rolfs sentimentala succé ”Barndomshemmet” och ett inredningsideal som ansågs opersonligt och själlöst: ”Ack vår boning var ett paradis i staden:/ Rum med kokvrå, WC, hiss och sopnedkast/ Av metaller alla möblerna vi gjorde/ I den mån som vi för såna hade plats” (”Nya barndomshemmet”, 1938). Oaktat hållning – funkisen var minsann inget som alla välkomnade med öppna armar – så var den nya inredningsstilen ett så dominerande ämne att alla tvingades förhålla sig till det.
Spellista
Här hittar du en spellista med sånger från Kalle Linds artikel. Mycket nöje!
Toppbild: Nils Lind.