Daniel Sjölin tipsar om litteratur från mellankrigstidens Europa
Följ med på en resa från Berlin, Alexanderplatz till Moa Martinssons äppelträd när författaren Daniel Sjölin tar tempen på mellankrigstidens litterära arv och tipsar om personliga favoritböcker.
Daniel Sjölin (f. 1977) debuterade 2002 med romanen Oron bror som tilldelades Borås tidnings debutantpris. Sedan dess har han släppt flera hyllade romaner. Sjölin har är också verksam som kritiker, redaktör samt programledare för svt-programmet Babel. I år är han aktuell med boken Erövraren. Till utställningen Brännpunkt Europa har han valt ut några favoritböcker.
– Det som får den här tidens konst att värma mitt hjärta är hur konstnärerna tog det bästa ur sin tids nya former, experiment, filosofi, och idéer – för att se individen och människan. Experiment för experimentets egen skull åldras ofta och då försvinner individen, men här är det tvärtom: Människan träder fram i sin tids nya ljus, och där möter vi dem än idag, nästan mer som människor än som konst!
Staden
Det går bara inte att se den här utställningen utan att jag tänker på en av mitt livs stora läsupplevelser: Alfred Döblins roman Berlin Alexanderplatz (1929). Varför? Kanske för att den skarpa konturen av verklighet omedelbart tar mig in i konstverket.
I slummen och bland stadens utstötta och krigsinvalider försöker den gamla fängelsekunden Franz Biberkopf mot alla odds återupprätta sin sociala värdighet. Det går sådär. Berlin Alexanderplatz är ett portalverk till mellankrigstiden, både moraliskt men också estetiskt. Här kolliderar börskurser, reklambudskap och populärkulturella slagdängor med brott mot berättelsens magi. Den enskilt kämpande människan är inte oberoende av de stora ekonomiska krafterna, utan snarare utlämnad åt något som liknar en tidig globalism. Till skillnad från författare som James Joyce och Bertold Brecht, ställer Döblin modernismens nya djärva formspråk och effekter högst tydligt i realismens tjänst.
Nuet och hemmet
Kan man göra stor litteratur av att berätta om någon som går ut på stan? Ja, jag vill mena att det är exakt det som litteraturen och konsten handlar om! Att kunna skildra en vanlig persons promenad på ett sätt som visar: Här kommer den nya tidens människa!
I Virginia Woolfs Mrs Dalloway (1925) ska Clarissa Dalloway ska ha fest i sitt hem för sin framstående make. Vi följer henne i ett London under ett dygn från att hon på morgonen kliver ut på gatan för att köpa blommor. Virginia Woolf är mest känd som en feministisk röst och för sin tydliga estetik – medvetandeströmmen – där läsaren hålls inuti romanfigurens tankar i ett ständigt pågående nu. Det som gör Woolf till min favorit är att det inte är experimentet som sådant hon är ute efter, utan människan. Woolf är en lika viktig stadsskildrare, och en författare som hungrigt omsätter konstens nya spetsverktyg inom psykologi, teknik, symbolism och arkitektur, för att teckna bilden av människans nya hemvist i tillvaron.
Kriget
Ärligt talat är jag förvånad själv när jag föreslår läsning av macho-mannen Ernest Hemingway, eftersom minimalism aldrig har varit min kopp med te. Men karln deltog ändå i båda världskrigen och befriade åtminstone baren Ritz i Paris … Nå, valet är ändå självklart för mig på ett sätt: föreningen av journalistik och litteratur. Det litterära sökandet efter en avskalad estetik utan tyngd och åthävor, hämtade kraft ur den blomstrande journalistiken. Och det mest omisskännliga exemplet är Ernest Hemingways ”isbergsprosa”. Känslor döljs mellan rader och under ytan, en yta som inte sällan ter sig banal och likgiltig. Det ekonomiserade språket använde Hemingway för att beskriva sin egen ”förlorade generations” illusionslösa rotlöshet i efterkrigstidens Europa. I Och solen har sin gång (1926) följer vi en grupp till synes sorglösa amerikaners turer både ut på erotiska äventyr såväl som till spanska tjurfäktningsfiestor. En klassiker om något.
Människans villkor
En svensk singer/songwriter har nog svårt att ignorera arvet efter Evert Taube och Cornelis Vreeswijk, och lika svårt är det som författare idag att bortse från arbetarlitteraturen. Den blomstrar mellan världskrigen, och det jättesvårt att välja ut enskilda verk! Men jag tänker på en aspekt som man lätt glömmer: Helt väsentligt för människans livsvillkor är ju rätten till den egna historieskrivningen. Varifrån kom den nya människan och hur hade hon hamnat här? I verk som Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd (1933) och Eyvind Johnsons Romanen om Olof (1934-37), förstod jag som ung läsare att de också var unga en gång, och att deras Nu behövde en ny bakgrundsförståelse. De erövrade sin egen historia, tog rätten att berätta den själva. Självbiografiska skildringar blev viktiga, och är de än idag för min generation. Eyvind Johnsons romansvit handlar om ynglingen Olof, som lämnar träindustrin i Norrbotten och ger sig ut efter bildning och ökad medvetenhet. Men förutom umbäranden och statarliv är det också en estetisk frigörelse.
Moa Martinson tar i Kvinnor och äppelträd avstamp i skammens och den kringskurna kvinnorollens 1800-tal, där bondmoran Sofi dränker sig. Författaren sträcker sen berättelsen in i nya seklet, men inte bara för att skriva de oseddas historia. Martinsons debutroman provocerar samtiden genom sin realism och sexuella frispråkighet, samtidigt som den också uppvisar modernistiska poetiska kvalitéer. Glömda och nedvärderade människoöden lyftes på så sätt inte bara fram ur mörkret, de blev också belysta i ett modernt och tidstypiskt ljus.
Toppbild: Foto Stefan Tell.