Den romantiska postmodernismen
Landskap, självbespegling och skräck
30 maj–13 september 2015
Postmodernismen har sin bakgrund i 1960-talets konceptuella förhållningssätt, där idén bakom verket ansågs viktigare än konstnärens individuella stil. Detta öppnade för ett nytt sätt att förhålla sig till konsthistorien, där konstnärerna gärna lånade ur tidigare epoker och arbetade i en mångfald medier och stilar, däribland romantiken. Samtidigt som postmodernismen återkommande karakteriserades som antiromantisk arbetade många konstnärer påfallande ofta med romantiska förebilder. I stället för autenticitet, subjektivitet och känsla anammar postmodernisterna den romantiska ironin, fragmentet, det oavslutade, teatrala och överdrivna. Arvet efter romantiken lever vidare men förstås på nya sätt.
Utställningen utforskade romantikens närvaro i den nordiska konsten från 1980-talet och framåt. Här samsades färgsmäktande måleri av Rolf Hanson och Leena Luostarinen med Ola Billgrens grafiska svit 19 romantiska landskap och Olafur Eliassons landskapsfoton från Island. I utställningens centrala del mötte Nina Sten-Knudsens monumentala utsikt över Neapelbukten Gerhard Nordströms Pompejimålning. I presentationen ingick även Cecilia Edefalks distanserade självporträtt och verk av bland andra Max Book och Nils Olav Böe.
Sammanlagt visades ett åttiotal verk av ett trettiotal nordiska konstnärer ur museets samling. Temat byggde på Kristoffer Arvidssons avhandling Den romantiska postmodernismen. Konstkritiken och det romantiska i 1980- och 1990-talets svenska konst (2008), som gav ytterligare fördjupning till utställningen.
Bildtext: Maria Friberg, From the series Still Lives (4) (beskuren), 2005, Göteborgs konstmuseum.
Se verket i sin helhet här