Blödande, skulpturala ryamattor möter gränslösa undervattensvärldar och en monumental jättesnäcka. Lördagen den 7 december öppnar utställningen Emelie Röndahl och Lena Trapp. Stenastiftelsens kulturstipendium 2024 på Göteborgs konstmuseum.
– Göteborgs konstmuseum och Stenastiftelsen avslutar utställningsåret genom att uppmärksamma två unga, spännande samtidskonstnärer. Utställningen andas en lekfull anarki som garanterat osäkrar rummet för betraktaren och vänder upp och ned på naturlagarna, säger Johan Sjöström, intendent vid Göteborgs konstmuseum och curator för utställningen.
Översvämmat utställningsrum
Lena Trapp (f 1974) arbetar med skulptur, installation och 3D-animation. I sitt konstnärskap utforskar hon ofta ämnen som minne, tid och det undermedvetna. Lena Trapp är utbildad inom animation och konstnärlig gestaltning, men har också bakgrund som fotograf och smyckesdesigner. Hon bor och arbetar i Göteborg.
– Lena Trapp har valt att skapa ett stämningsmättat, virtuellt rum som förenar natur och teknologi. Här samsas en gigantisk snäckskulptur, skapad av modern 3D-teknik, med ett digitalt videoverk som svämmar ut och över i det fysiska rummet. Jag vågar påstå att man blir både blöt om fötterna och bortsvept av världen hon bygger upp, säger Johan Sjöström.
Producenten och musikern Christopher Berg, som tidigare jobbat med bland andra Depeche mode och Robyn, har tagit fram ett undervattenssoundtrack till Lena Trapps rumsliga miljöer och videoverk.
Snörvlande ryaskulpturer
Emelie Röndahl (f 1982) arbetar med textil, skulptur och rörlig bild. Återkommande teman är den kvinnliga kroppen och dess relation till självuppfattning, bekräftelse och individuell upplevelse. Emelie Röndahl är utbildad vid HDK-Valand och Oslo Konsthögskola. Hon bor och arbetar i Falkenberg.
Vid sidan av ett tiotal figurativa ryamattor i storformat, främst föreställande porträtt och inzoomade delar av kvinnokroppen, presenterar Emilie Röndahl två rörliga videoverk i utställningen, samt ett nyproducerat självporträtt i rya.
– Emelie Röndahl tillhör en ung generation textilkonstnärer som behandlar traditionen med både respektlöshet, kunskap och kärlek. I stället för att klippa bort de överblivna trådarna i ryaväven, låter hon dem hänga och bilda ett snörvlande och blödande uttryck. Hon lyfter fram ryateknikens dubbelsidighet i en serie vävda rumsskulpturer, möjliga att betrakta från båda håll. Utställningen på Göteborgs konstmuseum är hennes hittills största för Göteborgspubliken, vilket vi är väldigt stolta över, säger Johan Sjöström.
Bild: Emelie Röndahl, Maxim (2019–2020), handvävd rya i ull och lin. Bilden är beskuren. Foto: Mandi Gavois.